torsdag 18 november 2010

Ja, jag vet.
Så mycket som jag klagar på radio P1 så borde jag förstås inte lyssna alls.
Men jag vill höra.
Får för mig att jag missar något annars.

Nu försöker jag tillgodogöra mig ett program om jordbruk och fiske.
Det är omöjligt.
Kossor råmar så till den grad att de överröstar de medverkande.
Intervjuerna och inslagen spelas förstås in i en ladugård, nära kossorna och strax innan mjölkning, så de är ljudligare än annars.
Kossorna har en slags peak.
Säkert över hundra decibel.
Efter en stund vill intervjuobjektet, som är människa, gå in på sitt kontor.
Jag antar att hon vill kunna prata utan att behöva skrika.
Det är tröttande att bli överröstad.
Inspelningsutrustning och människor flyttas in till en tyst miljö.

Ett ögonblick av nåd.
Jag kan koncentrera mig på att lyssna.
Människan börjar prata.
Underbart är kort.
Teknikern har spelat in kossorna.
Separat och i stereo.
Teknikern klipper in detta i intervjun.
I varje andningspaus brölar kossor.
Högt.
Omotiverat.
Omotiverat högt.

Det uppstår en tillfällig lättnad, när handlingen och reportern förflyttar sig till ämnet Marulk.
Marulkar råmar inte.
De låter inte överhuvudtaget.
Vemodigt värre.
Teknikern kompenserar den mutistiska marulken med att spela upp får.
Får som bräker.
Jaha?

Finns det någon pedagogisk tanke med det?
Djur som djur?
Blir det bättre radio?
Är det inte för nåt särskilt?
Kanske bara för att det ska bräka?
Eller bröla?
Jag kan inte urskilja vad som sägs om marulken.

Nästa mening jag kan uppfatta handlar om räkor.
Åtminstone tror jag det.
Svårt att uppfatta något, eftersom intervjun görs intill en båtmotor på högvarv, ute på en räktrålare.

Jag tycker om räkor.
Får och kossor också.
Och den tysta marulken.

Det är inte det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar