torsdag 23 februari 2012

Tack!

Vill, på detta sätt, förmedla mitt varma och uppriktiga tack till alla er som hört av er och skickat uppmuntrande kommentarer senaste veckan.
Tack!

Som många av er vet, så har jag, och indirekt också min livskamrat M fått ett anonymt hotelsebrev.

Förutom att vi polisanmält, har vi berättat det för så många som möjligt.
Vi valde också att publicera brevet på facebook.
Varför?
Av flera skäl.

Ett av skälen är att förhoppningsvis fler HBTQL-personer (och andra) ska våga berätta om hot och våld som drabbar dem.
Att hatbrott ska tas på allvar och läggas till i statistiken.
En annan viktig anledning till vår öppenhet är, att någon kanske känner igen handstil eller tonfall och kan hjälpa till att lokalisera den (eller de) som ligger bakom brevet.
Om det skulle hända något ytterligare, så är det bra om många känner till att det förekommit hot mot oss.

M har gett ut en ny roman i dagarna och, med anledning därav, förekommit i media.
I en av artiklarna stod jag med som M:s särbo.
Detta har provocerat någon så till den milda grad att vederbörande tagit reda på min adress, författat ett mycket hotfullt vykort och sett till att posta det.

Varken jag eller M är förvånade.
HBTQL-personer är inte förvånade.

Vi vet, att med ökad öppenhet följer hot och hat.

Inget gott brukar komma ur hat och rädslor men den här gången har det faktiskt gjort det.

Det beror på er!

Så mycket fina saker som sagts, skrivits och uttryckts dessa dagar.

Tack!





fredag 17 februari 2012

Om rädslor och hockey

Grundskolan.
Anslagstavlan.
Kallelse till Folktandvården.
Den där lappen med namn.
Rädslan över att hitta sitt namn där.

Lättnaden som snabbt återgick till ångest inför det oundvikliga.
Snart är det min tur.
Dagar, veckor av vånda.

Så är det dags.
Namnet på lappen.
Tiden bestämd.
Kolla de andra namnen och hitta antagonisterna på samma lapp.

Dubbla rädslor.
Bussresan till Åsarna.
Mobbingen.
Väntrummet.
Lukten.
Jag klarar det.

Tandläkaren är tysk och luktar sprit.
Han har blod på glasögonen.
Det går bra.
Ingenting är värre än väntan, rädslan för att finnas med på lappen är störst av allt.
Hellre tandläkaren än väntan och vetskapen.
Att inte kunna ta sig ur rädslan.

Gå till kiosken efteråt.
Antagonisterna köper massa tuggummi med samlarbilder av hockeyspelare.
Jag struntar i hockey.
Köper ändå ett samlartuggummi.
Ett enda.
Bobby Hull.

Antagonisterna häpnar.
-Hu feck Bobby Hull!
Det här är stort.
Jag säger inte att jag inte vet vem Bobby Hull är.
Antagonisterna flockas.
-Kan je få byte?
-Nej,lägg av, je va först!
-Du få FEM bilder ta me öm je få Bobby Hull.

Jag kan välja!
Väljer H, den värsta av antagonisterna.
Han ger mig åtta bilder i utbyte mot Bobby Hull.
Åtta hockeybilder!
-Höcken e bäst tyckeru?
Jag tittar lite på måfå.
Läser hockeyspelarnas namn.
Svenska och finska namn.
En heter Lasse Oksanen.
Jag väljer honom.
-En finne alltså?
-Ja.
-Tyckeru han e snygg?
-Ja.
Lasse Oksanen.
Vi åker bussen tillbaka till skolan.
Det är säkert ett år kvar till nästa gång namnet står på anslagstavlan.
Jag klistrar in Lasse Oksanen i en blå bok.
På första sidan.

Vem var han?
Jag vet inte.
Och H?
Har hört att han är död.
Jag är kvar.
Fortfarande rädd.

När som helst är det min tur.