tisdag 17 maj 2011

Heteronorm och homofobi

Programmet heter "Nya Vågen" och sänds i P1.

"I Stadsteaterns Angels in America, spelar flera namnkunniga heterosexuella skådespelare gaymän.
Men omvänt går inte, enligt Rikard Wolff som tröttnat på att aldrig få spela heterosexuell.
Är teatervärlden lika heteronormativ som elitfotbollen?

Så står det på SR:s hemsida.
Jag hörde inslaget.

Programledaren Jenny Aschenbrenner, kritiker Lars Ring, teaterchef Birgitta Englin, chefen för radioteatern Stina Oscarsson pratar om "det eftersatta genustänket inom scenkonsten".
Rikard Wolff kunde inte vara med, vilket alla var ledsna för, dock citerades han
och hyllades av samtliga medverkande, för att han kan spela både hetero och homoman.
Att han är bred.
Tom Cruise fick också vara med i programmet.
För att han inte vill bli kallad för bög.
Bögar har svårt att få roller, sägs det.
Publiken vill kunna identifiera sig och en skådespelare måste vara trovärdig. Den synen tros ligga bakom heteronormen inom scenkonsten.
Alla medverkande tycker att det är illa.
De efterlyser en bättring på genustänket.
En av kvinnorna säger att "...Carl Iwar Larssons rollprestation som Willy Strid (Hem till byn) snarare förstärks av Larssons homosexualitet."
Hur och på vilket sätt rollprestationen skulle förstärkas går hon inte in på.
Det behövs heller inte,de medverkande är eniga.
De medverkande enas om att svarta också är diskriminerade.
Och rullstolsburna skådespelare.
I tjugo minuter pratar de.
Om manlighet.
Genus.
Om heteronorm.
Inte en enda gång sägs ordet "lesbisk".
Inte en enda kvinnlig referens förekommer i programinslaget.
Jag ringer upp redaktionen och påtalar det.
De tackade för att jag ringde och sa "...att de inte hade tänkt på det och att de nog skulle ha tänkt på det."
Ja.
Men de gjorde de inte.
Så fungerar osynliggörande.
Så upprätthålls heteronorm.
Modern homofobi.

På Nya Vågens fråga: "Är teatervärlden lika heteronormativ som elitfotbollen?" vill jag svara:
1. Elitfotbollen är inte heteronormativ. Den har i decennier dominerats av lesbiska.
2. Jag vet inte mycket om "teatervärlden".Däremot vet jag att Nya Vågen har en heteronormativ redaktion och att dagens inslag präglas av regelrätt homofobi.


måndag 9 maj 2011

Media larmar om den barnfattigdom som råder i Sverige.
Jag tycker inte att det är något konstigt med det.
Barn arbetar ju inte i Sverige,åtminstone inte i tillräcklig omfattning.

I Sverige är det arbetslinjen som gäller.

Vill man klara sig så måste man arbeta och det måste löna sig att arbeta.
Barnen i Sverige gör inte ett dugg.
Jo, de går i skola.
Länge.
En del går längre än nio år.
Det lönar sig inte.

Om barnen istället gick i ett eller högst två år skulle de kunna börja arbeta mycket tidigare och tjäna egna pengar och slippa vara fattiga.
Det säger sig självt.
Lär de sig inte att arbeta i skolan?
Om vi införde lärlingsutbildning redan i årskurs ett?
Eller i förskolan.
Då skulle de lättare få jobb.

Som det är nu rullar de omkring på brädor, skridskor, cyklar och mopeder i stället.
Eller hoppar studsmatta.
En tydlig bild av utanförskap: ett fattigt barn som studsar på en blå matta.
Har de inga ambitioner?
Ingen egen energi?
Jag saknar viljan hos de fattiga barnen.
Det håller inte, att stå och hoppa på samma ställe och förvänta sig tak över huvudet, mat och service.
De kan inte räkna med att andra ska stå för deras försörjning.
Det finns så mycket de kan arbeta med.
Det handlar om att engagera sig.
Att matchas mot rätt nisch.
Inte stå och hoppa.
Inte rulla planlöst.

Pensionärerna.
De rullar också.
Långsamt och håglöst.
Rullatorer.
Rullstolar.
Trist.
Fattigt.

De skulle jobba så de fick mer pengar så de kunde åka taxi.
De vill säkert ha mer pengar, om man frågar dem vill de säkert jobba längre och längre.
Inte begränsas.

Om man frågar barnen och pensionärerna så kommer de säkert att säga att de vill jobba och tjäna pengar och åka taxi.
I alla fall rätt många procent av de som tillfrågas.
Det gäller att fokusera på den procenten, som vill åstadkomma något.
De som förstår att om man inte arbetar så blir det inga pengar i plånboken.

Inget jobb = inga pengar.

Arbetslinjen.

Jag tycker att det är lätt.
Det är högerpolitik.
Som vi röstat fram.
Så vill vi ha det.
Barnen och pensionärerna får skärpa upp sig.
Om de vill integreras i samhället.
Det här håller inte.

onsdag 4 maj 2011

Könsneutrala omklädningsrum

Omklädningsrum.
Ordet ger mig kalla kårar.
Minns en gymnastikpåse(!)
En blå gymnastikdräkt(!)
En blommig liten handduk som de större barnen snodde och kastade mellan varandra.
Minns skammen.
Blickarna.
Barn kan stirra.

Jämförandet av kroppar.
Skratten.
Kommentarerna.
Rädslan.

Flickorna.
Sammanhållningen.
Pojkarna.
De som ryckte i låsta dörrar, kikade i nyckelhål,tog sig in, bröt upp dörrar för att få en skymt av nakna flickor.
Gapandet.
Skratten.
Kommentarerna.
Rädslan.

Kanske är det dessa minnen som gjort att jag väntat ända till medelåldern innan jag börjat träna ordentligt.
Jag vet att det är därför jag har svårt för Filip och Fredrik.
Känslan är densamma.
Att vara i riskzonen på oklara grunder och på obestämd tid.

Jag är vuxen nu.
Simmar regelbundet.
Omklädningsrum.

Kvinnorna.
Morsorna.
Jag har funderat över om en del skaffar barn bara för att kunna ta dem med till kommunala simhallar så fort som möjligt.
Det vimlar av spädbarn där.
De skriker ihållande och neonatalt.
Jag förstår dem.

Knappt har de lämnat moderlivet förrän de ska till simhallen.
De kan möjligen känna igen sin mor,fast påklädd och på nära håll.
Jag tror att spädbarn blir överstimulerade i badet.

Ljuden.
Ljuset.
Lukterna.
Vattnet.
Kylan.
Den plötsliga värmen.
Omklädningsrummen.
Duscharna.
Rösterna.
Kropparna.
Simhallen.
Bassängerna.
Spädbarnen ska dit.
De har månasdskort vid födseln.
Kanske är de födda i en bassäng.

Morsorna håller barnen framför sig, som små sprattlande sköldar.
Skyler sig.
Jämför.

De större barnen stirrar.
Flickorna.
Pojkarna.
Ja,de får också vara i damomklädningsrummen.
I ganska många år.
Sen får de inte vara där längre.
Oklart när gränsen är nådd.

Jag arbetade en gång i en särskoleklass, vi skulle simma med eleverna.
Några av eleverna var pojkar i tolvårsåldern.
De var alltså för stora för damavdelningen.
På herravdelningen "kunde de råka illa ut och bli utnyttjade", dessutom behövde de hjälp med ombyte och dusch.
Eftersom det här var på den tiden då det fanns låglöneyrken, arbetade det bara kvinnor i klassen.

Vi hade två alternativ:
1.Att pojkarna fick stanna hemma.
2.Att "någon" följde med pojkarna in på herrarnas.
Som ni förstår, föll det på min lott att gå in på herrarnas.
-Blunda nu pojkar, sa jag i dörren, för nu kommer jag.

Redan då funderade jag på om det inte vore bra att ha ett tredje omklädningsrum.
För oss som inte platsar i traditionella herr- eller damsammanhang.
För oss som inte vill befästa sin eventuella könsidentitet i kommunala inrättningar.
För oss som inte behöver upprätthålla en könsmaktsordning när vi badar.
För oss andra.
För oss som vill vara i fred, för oss som vill slippa stirrande, jämförelser,andningsprofylaxer,uppfostringssituationer, mellanmål, sociala psykodramer i större och mindre omfattning, för oss som bara vill bada.
Ett tredje omklädningsrum.
Vi betalar.
Är det för mycket begärt?