onsdag 7 december 2016

Ljuga för frissan

Det där med frissan är knepigt. 
Dels för att jag bara vill bli klippt.
Ja. För det har hänt att jag kommit ut från friseringen med ett annat socialt kön än det jag gick in med. 
Det är bara så. Fråga inte, snälla.

Min förra frissa hette Tina och var fantastisk. 
Hon var tyst och klippte håret kortare. Jag både gick in och kom ut som mig själv.
Men Tina flyttade till Trollhättan för att studera.
Jag önskar henne förstås lycka till men helst vill jag att hon kommer tillbaka.

Idag gick jag till en ny.
Hon såg lite rädd ut när jag kom.
Sen lägger hon sitt söta huvud på sned och jag ser att hon tycker lite synd om mig.
Ja. Sånt syns. Fråga inte, snälla.

För att jag ska bli trygg och känna mig som hemma dundrar hon igång sin stereo med säkra musikkort.
Julkavalkad.
"It´s beginning to look a lot like Christmas" försäkrar Bing, medan jag hänger av mig min herrjacka.
Sen börjar det.
Frissans korsförhör.
Hur länge har jag bott här? Varifrån kommer jag från början? Vad gör jag? Hur gör jag och var är jag när jag gör det jag gör?
Allt medan schamponeringen pågår samtidigt som "Min julskinka har rymt" på hög, hög volym.
Varför finns den låten? Vill jag fråga. Men gör det inte.

När jag berättar för henne att jag jobbar som låtskrivare och att jag även har kurser i låtskrivande piggnar hon till lite grann.
- Har du fått fram några stjärnor då?
Jag säger att jodå, en och annan stjärna blir det allt. 
Men ingen som platsar i hennes julkavalkad.  Säger jag inte. Nu är det dessutom Jussi Björling och han är ju död. 

Jag försöker istället lotsa in samtalet på träning.
Hon ville veta allt om min träning.
Jag berättar, lydigt.
Man blir rätt lydig i den situationen, utan glasögon och med  vässade saxar vinande runt öronen,

Frissan håller med om allt jag säger.
Hon är nervös, fast jag pratar med lugn röst och gäspar  som en gammal hund gör när den träffar en alltför exalterad unghund.
Det är inte det jag säger som gör henne nervös.
Det är det jag inte säger.

Jag säger inget om min man. Mest för att jag inte har någon. 
Hade jag haft en så hade jag sagt det, det känner jag på mig.
Jag säger heller inget om barn, eftersom jag inte har några.
Det gör absolut ingenting.
Hon vill fråga men vågar inte.
Hon luskar istället  ut att jag har en mamma.
Det gör henne glad. Frissan alltså. Kanske mamma också.

Jag säger inte ett ord om julen, trots att ljudbilden är massiv och budskapet entydigt.
"Jag vill ha fetare fläsk på grisen" ropar Adolphsson & Falk.
Det vill inte jag. 
Hade jag ätit gris och firat jul hade jag kanske sagt det.
Jag firar inte jul
Jag säger inget om min livskamrat, att vi inte heller denna julen ska vara tillsammans. 
Att vi nästan aldrig tillbringat den helgen tillsammans, trots att vi levt tillsammans i 23 år.
Frissan klipper och smådansar samtidigt.
"Mer jul".

Hon är märkbart lättad över att jag ska besöka mamma över jul.
Hon återvänder till detta faktum i nya samtalsförsök.
-Så mysigt!
Men ändå.
Lite torftigt.
Saxen viner.
-Du har väl syskon, tänker jag? Som du kan träffa över jul?
Och det är nu jag bedömer att hon inte är redo för sanningen.
Jag säger att ja, visst. 
Syskonen.
- Härligt att få träffas? Visst?
Nu blir det lättare att andas. För henne.
"Snart kommer änglarna att landa" sjunger Lundell. 
-Det blir ju inte så ofta, säger jag och menar det. 
Ärlighteten skapar en varm klang i rösten.
-Finns det barn i släkten? 
Jag försäkrar henne om att så är fallet.
Jag lägger till ett par stycken, bara för stämningens skull. 
Nu trallar hon.

Hon säger att det finns organiserade träffar med högläsning på Gråberget, för äldre.
- Det är HSB som ordnar. Men du hör kanske inte till HSB?
Jag bekräftar att jag är en avfälling. Det får finnas gränser för min fantasi, denna gråkalla decemberdag.