onsdag 25 mars 2015

Om att se och att bli sedd

Idag gick jag till optikern.
Ja. Jag behöver nya, mer progressiva glasögon, så jag kan se framtiden an med tillförsikt.
Så tänkte jag.
I butiken ställdes jag inför en djungel av bågar.
Som väl är kan jag begränsa mig till utbudet av herrbågar, då dambågarna ofta innebär obligatoriskt krimskramstrams och piffighetstänkande.
Jag är inte piffig.
Inga glasögon i världen kan ändra på det. Tack och lov.

I herrhyllan fanns raka sköna gröna linjer.
Bredvid mig stod en man. Jag tänkte skriva äldre man, så jag gör väl det.
Bredvid mig stod en äldre man.
Han provade och plirade, vi glasögonköpare är ju rätt novis om vad vi köper, då vi inte kan se det vi provar, än mindre jämföra och minst av allt fatta beslut. Vi får helt enkelt gå på känsla.
Vi rör oss som intuitiva skuggboxare framför speglarna, visa av alltför många skador. Parerar hårda stötar, glas mot glas.
Mannen bredvid försökte dessutom parera sin fru.
Hon såg som en falk.
Och hon var inte nöjd.
Hon ratade den ena bågen efter den andra. Det var varmt och rätt trångt framför speglarna. Stämningen var tät i butiken.
Jag försökte skämta lite med paret.
- Så bra att ni har sällskap, sa jag. Det blir ju mycket enklare då. En som ser i alla fall.
Mannen log mot mig.
Det gjorde inte frun.
- Du kan inte ha såna där, väste hon till honom.
Mannen hade valt en markerad båge med bruna runda ögon.
Han stod stadigt framför spegeln och blinkade i brillorna.
Och han var glad.
- Jag tycker de här är fina, sa han.
- Absolut inte, sa frun. Du förstår väl att du inte kan ha de där.
Mannen tog av sig de runda markerade.
Frun stod beredd med ett par raka och väldigt diskreta bågar i neutral färg.
De syntes nästan inte alls.
Mannen tog ändå på sig dem och såg in i spegeln. Han blev alldeles beige, uppifrån och ner, inifrån och ut. Det såg till och med jag.
- Så där, sa frun belåtet. Nu ser du vad jag menar.
Mannen sa ingenting men tog av sig de diskreta och satte på sig de runda glada igen.
- Men dessa blir väl bra?
Hans osäkerhet. Hans tvekan.
- Om du vill se rolig ut så är de bra. Det kanske är det du vill? Vill du se rolig ut?
Han funderade. Kanske var det första gången han fått den frågan. På sjuttio år.
Och nu ingrep jag. Man skulle kunna säga att jag la mig i, så jag säger väl det.
Jag la mig i.
- De där är jättesnygga, sa jag till mannen. Du passar verkligen fint i dem.
Han såg genast lite gladare ut men frun fräste, åt mig denna gång.
- Det är ju jag som måste se på dem! Han behöver ju inte titta på dem hela dagarna! Utan det är JAG. Och JAG vill inte sitta och titta på de där.

Jag drog ett par djupa andetag innan jag fortsatte, med risk för liv och hälsa. Jag vände mig till mannen. Och bara till mannen.
- Jag tycker de ger ett bildat uttryck. Du ser vänlig ut, lite akademisk och trevlig.
Frun vände sig mot mig. Hade hon haft ett tillhygge hade jag inte kunnat skriva det här.
Men hon var vapenlös.
Och jag stod kvar.
Mannen speglade och speglade sina runda glada bågar.
Frun sa något ohörbart och gled ut till vänster, försvann gjorde hon, ut ur butiken.
Mannen speglade sig.
Sen gick han till kassan och betalade.
På vägen ut stannade han och viskade till mig.
- Jag köpte de runda i alla fall, sa han.
Han såg jätteglad ut.

Det är ju han som ska titta med dem.