måndag 26 maj 2014

Harald.



Idag gavs jag tillträde till sjukvården.
Jojomensan!
Tre års strävan har nu resulterat i två kortisonblockader.
Det rör sig alltså om injektioner i disktrakternas defekta delar.

Ryggspecialisterna huserar i Högsbo industriområde, ungefär mellan däckmonteringen och bilskroten.
Detta kallas på svenska för SPINE CENTER. 
Det är rätt svårt att hitta.
Man frågar inte gärna om vägen, då det kan kännas lite pinsamt att prata amerikanskengelska i Högsbo industriområde. 
I morse kl 09.00 var jag på plats.
Såhär går det till: En herre i operationsmundering lotsar mig till ett omklädningsrum, där jag får klä mig i grå rock och plastskydd. 
Herrn frågar om jag "duschat med desinfektionsmedlet från Apoteket."
Jag säger att jag har det.
Fast det är inte sant.

Sen får jag gå in i en operationssal där en damsköterska tar mig i hand och visar mig till en brits.
Där ska jag ligga på mage med benen i en konstig vinkel.
Jag tänker på bilder från mordutredningar.

Det är svårt att ta sig upp på britsen.
Och detta med benen.

Sen kommer Överläkaren.
Han heter Hans och är käck.
Vi har likadana mössor.

En lampa tänds, röntgenbilder på min ländrygg lyser i rummet.
De ser inte bra ut.
Damsköterskan och Hans pekar på bilderna och ojar sig.
-Här ser man tydligt, säger Hans.
Sköterskan håller med.
I ögonvrån ser jag hur hon laddar två enorma injektionssprutor.
Hon skojar med Hans.
Hans skojar tillbaka.
Hans gör en slags imitation.
- Åkäj åkäj, säger han.
De fnissar.

Mina ben i en dödlig vinkel.

Min ländrygg baddas med vad jag antar är samma som det jag skulle duschat med fast jag inte gjorde det. Det drar ihop sig nu. Stämningen är tät.
Jag hör sköterskans röst.
- Tycker du han är snygg?
- Jag vet inte, säger Hans.
-Tycker du?
Det blir tyst i rummet.

- Var det Christina du hette?
Det är sköterskan som pratar till mig.
- Ja, säger jag.
- Tycker du att han är snygg?
Jag tvekar, så gott jag kan, med benen i dödlig vinkel.
Menar hon Hans?
Kommer mitt svar att bli avgörande för behandlingen?
- Vem, säger jag.
-Harald, säger hon.
- Harald?
- Ja, Harald Träutiger.

Harald Träutiger?
Nu undrar jag verkligen om mitt svar kommer att bli avgörande.
Det enklaste vore att hålla med.
Men vem skulle jag hålla med? Den som har sprutan i sin hand?
Jag fattar ett blixtsnabbt beslut. Grundat på devisen att ärlighet varar längst.
Jag repar mod och tar till orda.
- Jag måste erkänna, säger jag, att mina tankar har rört sig kring annat den senaste tiden. Jag har faktiskt inte tänkt på Harald Träutiger. Jag vet inte om han är snygg. Är han inte lite beige?

Nu ränner ena nålen in i ryggen.
Det gör fantastiskt ont.
Sköterskan och Hans skrattar gott.
- Ja, säger sköterskan. Han är kanske lite opersonlig.
- Ja, säger jag, jag skulle nog inte känna igen Harald om han kom in här.
Andra nålen in. Det går bra det här.
Snart är jag klar och får lämna operationsrummet, med två diskreta små plåsterlappar baktill, som enda minne av förmiddagens evenemang.

Jag tror att jag sa rätt om Harald.
Tänk om jag istället hade sagt vad jag tänkte:
- Jag vet inte om Harald Träutiger är vad du kallar snygg, eftersom jag är homosexuell.
Eller:
- Jag tycker nog att du är snyggare, kom hit och ställ dig så jag får titta på dig. Nej, Hans. Inte du!
Eller, varför sa jag inte:
- Varför undrar ni vad jag tycker om Harald Träutiger.

Nu får jag kanske aldrig veta.












onsdag 30 april 2014

Den som säljer sprit till min granne

Ett vårtecken säkert som tussilago men inte lika soligt, är min granne.
Han syns bara när det är varmt ute.
Då, och endast då, är han utomhus, och när han är utomhus är det för att skaffa sprit.
Den som ser min granne ser också att han är alkoholist. Den som säljer sprit till min granne ser det. Ändå.
Han bär hem sina välfyllda systemkassar. Så gott som varje gång han dricker, slutar det i förnedring, delirium, bränder, ambulanstransporter och polisutryckningar.
Svårt för grannen. Och svårt för grannens grannar.
Vår efter vår, år efter år, detta återkommande destruktiva skådespel.
För två veckor sen hämtades han i ambulans. Förra veckan var polisen här och hämtade honom igen. Idag kom han hem. Med obligatoriska systempåsar och tre fulla och lika slitna kamrater, de dundrade förbi, på väg in i lägenheten, in i dimman.
Nu har vi bara att vänta på resultatet. Blir det polis, brandkår eller ambulans? Kanske alla tre, i samverkan. Det måste vara riktigt jobbigt att bo i lägenheten ovanför. Lägenheten bredvid. Lägenheten under.
Den som säljer sprit till min granne bor inte där. Den bor nog inte på våran gata överhuvudtaget. Den bor kanske på en annan gata, med andra grannar, andra systemkassar och andra utryckningar.

Jag är så gränslöst trött på alkohol.
Att den drogen ska förknippas med vackert väder.
Med "grillning". Med "fest". Med "samvaro". Födelsedagar. Julhelger. Påskhelger. Vanliga helger. Lillelördan.
Resor, mat, dans, semestrar, bastu, avslappning, flygskräck, skidåkning, kräftor, fiske, jakt, skoteråkning (!) musik och surströmming.

Det sägs ofta att det är socialt att dricka alkohol.
Hur är det socialt?
Jag tycker det är lika socialt som att sniffa lim.
Tänk ett middagsbord dukat för tio personer.
Som aperitif drar vi i oss lite thinner från en liten pappersnäsduk.
Sen, till maten, sniffar vi lim, segt eller lättrinnande, lim från Portugal i snygga färgglada tuber.
En efter en blir vi påverkade på lite olika sätt, några blir sentimentala och sliriga, andra blir avtrubbade eller allmänt fnittriga. Några blir aggressiva. Då säger vi att de har dåligt sniffsinne eller att de inte mår så bra just nu eller att de är utbrända eller att de har problem i relationen eller på jobbet och att de nog borde sniffa lite mindre eller sniffa andra sorter eller hålla sig till kemiskt ren bensin. För det är inte bra att blanda.
Var och en blir upptagen av sig och sitt rus.
Vi sjunger sniff-sånger mellan inhaleringarna och har skojiga hattar på oss.
Till desserten tar vi en klick grekisk solution på varsin trasselsudd och avrundar med ett par djupa andetag ur mopedtanken i garaget.

Verkar det absurt?
På vilket sätt?
Ett ölglas på Facebook får hur många gilla-tryckningar som helst, oavsett vem som lägger ut bilden. Om min granne la ut sina flaskor på Facebook skulle han, förutom en massa gillanden, få kommentarer som " Det är rätt! Njuuut!" "Ta en för mig också!" "Det är du verkligen värd!!!!!"
Jag tycker att han är värd något annat.

Jag känner folk som dagligen i sin profession arbetar med beroendesjuka. På dessa läkares och sjuksköterskors Facebooksidor vimlar det av barskåp, nubbeglas, flaskor och "SKÅÅÅL!"
Ingen lägger ut injektionsnålar och tjackpåsar?
Alkohol är den drog som dödar överlägset flest.
Och jag är så trött på att det är så.
Jag tror att den som säljer sprit till min granne också är trött.
Och grannen.

måndag 3 mars 2014

Värsta Götalandsregionen

I dec 2012 skrev jag ett uppgivet blogginlägg kallat "Majornas Vanvårdscentral".
Nu är det mars 2014 och jag vill bara meddela för eventuella intressenter, att jag fortfarande väntar, utan att ha fått någon som helst behandling från sjukvården i detta Värsta Götaland.

Efter ett par års trassel med X antal remisser som skickats mellan läkare och ortopedmottagningar, lyckades jag våren 2013 utverka en tid på Spine Center i Göteborg. Där möttes jag av en stressad läkarherre som frågade mig: "Gör det ont när du drar runt dammsugaren?"
Jag sa att smärtan är konstant, oavsett vad jag utför för arbete.
Först några dagar senare kom jag på att frågan om städningen kom sig av att dammsugning var det enda han kunde tänka sig att jag skulle vilja utföra med min kropp.
Jag fick således ingen behandling på Spine Center och ingen tid för operation.
"Det är ju sex månaders rehabilitering efter en sån grej vet du. Och eftersom du har höftproblem också, så är det väl bra om du reder ut dem först."
Jag frågade hur jag skulle reda ut dem.
Det visste han inte.
Efter en mycket plågsam och ångestfylld magnetröntgenprocess som inte ledde någonvart och ytterligare ett halvårs väntan på ingenting, gick jag till Orto Center, som är en privatklinik.
Där fick jag träffa en bra läkare (Leif Svärd) som ställde diagnos på höft: Cam/Pinc.
De erbjöd mig direkt en operation som jag tvingades tacka nej till, eftersom det skulle kosta mig över 60.000:-.
Därefter hände ingenting.
Och ingenting.
Jag ringde ofta, under hela 2013, till husläkare på Majornas Vårdcentral och frågade om någon av deras många remisser lett till någon behandlingsplan.
Så var inte fallet.

Hösten 2013 kallades jag till ett ställe som heter Movement och ligger i Halmstad.
Jag åkte dit.
Och åkte hem.
Efter tre månader ringde jag upp dem och frågade varför jag hade varit där.
Då sa de att jag fick komma dit igen för en kortisonspruta.
Jag åkte tillbaka till Halmstad.
Där fick jag en kortisoninjektion och beskedet om att  de är osäkra på om min höft ska behandlas alls "eftersom jag ju har så stora problem med ryggen och är det inte bäst att ryggproblemen åtgärdas först?"
Jag frågar hur.
Det vet de inte. Movement behandlar inte ryggar.

I november 2013 skickades nya remisser från Majornas vårdcentral till Ortopeden på Sahlgrenska.
I dag, 3 mars 2014 ringde Husläkaren från Majornas Vårdcentral och sa att han fått tillbaka remissen. Igen.
Att Överläkare X på ortopeden krävde nya magnetröntgenundersökningar "eftersom det gått så lång tid sen de förra."
Jag frågade varför jag ska magnetröntga kroppen igen, förutom att det redan är grundligt gjort så har ju remissen redan gått i retur.
Och då finns det ju liksom ingen patient i deras papper.
Vad ska de då  med en magnetröntgen?
Läkaren höll med om att det verkar dumt. Men han var noga med att påtala att han inte kunde göra något åt det här. Att han aldrig varit med om ett så komplicerat ärende som detta. Att han förstår så väl min situation. Han sa också att det här är en stor kostnad för både samhället och individen.

Jag ville fråga vilket som kostar, förutom timlönerna för det tiotal läkare som bollat med remisser.
Jag har inte varit sjukskriven en dag p g a dessa besvär, eftersom jag inte har råd att vara sjukskriven.

Han föreslog att jag själv skulle kontakta Överläkaren X på Sahlgrenskas ortopedmottagning. Han som skickat tillbaka remissen. Husläkaren gav mig telefonnumret till Sahlgrenskas växel.
Tack så mycket, men just den delen hade jag kunnat fixa fram själv.

Jag ringde faktiskt.
Efter ungefär en timme kom jag fram till något som heter Kontaktpunkten.
En kvinna svarar att hon inte kan ge mig några kontaktuppgifter till Överläkare X.
-Varför inte?
Eftersom jag inte är hans patient.
Jag står kvar på ruta ett.

Om jag hade kunnat göra operationen på privatklinik och skicka räkningen till Värsta Götalandsregionen, hade de troligen sparat pengar. För det här är inte billigt.
Det här är  nedbrytande, förnedrande och osannolikt.
Och det gör ont som fan.






måndagen den 3:e mars 2014

Värsta Götalandsregionen

I dec 2012 skrev jag ett uppgivet blogginlägg kallat "Majornas Vanvårdscentral".
Nu är det mars 2014 och jag vill bara meddela för eventuella intressenter, att jag fortfarande väntar, utan att ha fått någon som helst behandling från sjukvården i detta Värsta Götaland.

Efter ett par års trassel med X antal remisser som skickats mellan läkare och ortopedmottagningar, lyckades jag våren 2013 utverka en tid på Spine Center i Göteborg. Där möttes jag av en stressad läkarherre som frågade mig: "Gör det ont när du drar runt dammsugaren?"
Jag sa att smärtan är konstant, oavsett vad jag utför för arbete.
Först några dagar senare kom jag på att frågan om städningen kom sig av att dammsugning var det enda han kunde tänka sig att jag skulle vilja utföra med min kropp.
Jag fick således ingen behandling på Spine Center och ingen tid för operation.
"Det är ju sex månaders rehabilitering efter en sån grej vet du. Och eftersom du har höftproblem också, så är det väl bra om du reder ut dem först."
Jag frågade hur jag skulle reda ut dem.
Det visste han inte.
Efter en mycket plågsam och ångestfylld magnetröntgenprocess som inte ledde någonvart och ytterligare ett halvårs väntan på ingenting, gick jag till Orto Center, som är en privatklinik.
Där fick jag träffa en bra läkare (Leif Svärd) som ställde diagnos på höft: Cam/Pinc.
De erbjöd mig direkt en operation som jag tvingades tacka nej till, eftersom det skulle kosta mig över 60.000:-.
Därefter hände ingenting.
Och ingenting.
Jag ringde ofta, under hela 2013, till husläkare på Majornas Vårdcentral och frågade om jag kunde om någon av deras många remisser lett till någon behandlingsplan.
Så var inte fallet.
Hösten 2013 kallades jag till ett ställe som heter Movement och ligger i Halmstad.
Jag åkte dit.
Och åkte hem.
Efter tre månader ringde jag upp dem och frågade varför jag hade varit där.
Då sa de att jag fick komma dit igen för en kortisonspruta.
Jag åkte tillbaka till Halmstad.
Där fick jag en kortisoninjektion och beskedet om att  de är osäkra på om min höft ska behandlas alls "eftersom jag ju har så stora problem med ryggen och är det inte bäst att ryggproblemen åtgärdas först?"
Jag frågar hur.
Det vet de inte. Movement behandlar inte ryggar.

I november 2013 skickades nya remisser från Majornas vårdcentral till Ortopeden på Sahlgrenska.
I dag, 3 mars 2014 ringde Husläkaren från Majornas Vårdcentral och sa att han fått tillbaka remissen. Igen.
Att Överläkare X på ortopeden krävde nya magnetröntgenundersökningar "eftersom det gått så lång tid sen de förra."
Jag frågade varför jag ska magnetröntga kroppen igen, förutom att det redan är grundligt gjort så har ju remissen redan gått i retur.
Och då finns det ju liksom ingen patient i deras papper.
Vad ska de då  med en magnetröntgen?
Läkaren höll med om att det verkar dumt. Men han var noga med att påtala att han inte kunde göra något åt det här. Att han aldrig varit med om ett så komplicerat ärende som detta. Att han förstår så väl min situation. Han sa också att det här är en stor kostnad för både samhället och individen.

Jag ville fråga vilket som kostar, förutom timlönerna för det tiotal läkare som bollat med remisser.
Jag har inte varit sjukskriven en dag p g a dessa besvär, eftersom jag inte har råd att vara sjukskriven.

Han föreslog att jag själv skulle kontakta Överläkaren X på Sahlgrenskas ortopedmottagning. Han som skickat tillbaka remissen. Husläkaren gav mig telefonnumret till Sahlgrenskas växel.
Tack så mycket, men just den delen hade jag kunnat fixa fram själv.

Jag ringde faktiskt.
Efter ungefär en timme kom jag fram till något som heter Kontaktpunkten.
En kvinna svarar att hon inte kan ge mig några kontaktuppgifter till Överläkare X.
-Varför inte?
Eftersom jag inte är hans patient.
Jag står kvar på ruta ett.

Om jag hade kunnat göra operationen på privatklinik och skicka räkningen till Värsta Götalandsregionen, hade de troligen sparat pengar. För det här är inte billigt.
Det här är  nedbrytande, förnedrande och osannolikt.
Och det gör ont som fan.






Inga kommentarer:

 

 
Förhandsgranska
Förhandsgranska