torsdag 12 november 2015

Lekkamrater


Det sägs att man kan se sitt liv passera, som en film, strax innan man dör.
Om det är så, kanske vi får vara med i många filmer.
Kanske är jag med i en färgfilm med pulkor i gnistrande snö, kanske visas en närbild på en särskild pulka, en röd, med spakar och vita fartränder, en speciell randig toppluva, tappade tumvantar och tunga skoterskor.
En fartfylld färgfilm som övergår i vårvinter, en rostig burk med smältvatten ute på bron, skolbänkar, klätterträd, kinapuffar och barn som drar kvistar till en sprakande majbrasa under stjärnhimmel.
Filmen ger högsommardagar och badstranden, klipulver och fotbollsplan, en närbild på huvudpersonen som blir beundrad när han för första gången orkar dricka en hel flaska Syd, i nästa scen syns kanske två små cyklister som rymmer till grannbyn och får skäll och lovar att aldrig mer och tjuvbloss i trädkojan, hartsfiol och hundratals pallade morötter, majrovor i motljus vid kraftverket.
Lekkamrater ska inte avsluta sina liv för tidigt.
Nej, de ska leka och leva och lukta av mopeder och tobak, av lust och krut och rädsla. De ska greppa slagträet och träffa bollen på första försöket, de ska sparka av sig träskorna och lätt runda brännbollsplanen innan någon hunnit ropa: "Bränd".
Lekkamrater ska ha solen i ögonen och slåss mot myggen.
Lekkamrater ska man känna igen och man ska återse dem och byta några ord om hur det egentligen var när det stora äventyret låg framför oss, precis efter nästa kurva låg det, ännu osynligt för oss på den smala grusvägen.