tisdag 20 april 2010

Insistance of sameness.
Ett begrepp som brukar användas i samband med diagnosticering av exempelvis autism.
Det betyder att en person insisterar på att saker ska vara samma och mår dåligt av förändringar.
Detta tillstånd tycks ha drabbat och lamslagit svensk media.
När en person eller företeelse väl kommit upp på agendan, är det bara den eller det som samtliga public-service kanaler uppehåller sig kring.

Jag har tidigare gnällt över det myckna Hitler-visandet i tv.
Han har nu, åtminstone tillfälligt, fått lämna rampljuset till förmån för en annan spektakulär herre som vi följt i media i många år.
Han är mest känd som Thomas Quick och är svårt sjuk.
Hans sjukdom avhåller inte media från att fläka ut honom i alla tänkbara och otänkbara sammanhang.
Snarare tvärtom.
Härom veckan hörde jag en journalist i P1 (kvinna vars namn jag förträngt) besöka Quick inne på Skönviks psykiatriska slutenvård, där han alltjämt vistas.
Quick fick prata i bortåt en timme, om hur det är att vara "nedfrusen" och "väckas till liv igen."
Avslutningsvis läste han egna dikter och fick rikligt med respons från kvinnan.
-Du är ju poet, sa hon.
Han skriver böcker nu.
Han och journalisten gjorde reklam för dessa i radio.
Några dagar senare var det P 1 igen, som bjudit in Quick, nu som twittrare.
"Hela svenska folket..." uppmanades att ställa frågor till Quick, under programmets gång.
Varför?
Dagligen rapporterar såväl tv som radio alla turer kring rättsprocesser och resningsansökningar.
Piskar upp märkliga stämningar hos lyssnare, tittare och läsare som i gemen saknar den kunskap som behövs för att begripa dylika processer.
Varför?
GW Persson får litervis med vatten på kvarn och frustar värre än annars när han tvärsäkert yttrar sig om alla fall där Quick förekommit genom åren.
Har detta något som helst allmänintresse?
Quick uttryckte besvikelse i samband med sin poesistund i radio.
Han var snopen över att ingen ur personalen på Skönvik kommenterat hans litterära karriär.

Personalen på Skönvik visar därvidlag såväl respekt som yrkesheder!
Det är mer än vad man kan säga om personalen på P1.
Vem står på tur?
Ankan igen?
Tigern?
Insistance of madness...

måndag 12 april 2010

Idag ringde SJ!
Det var spännande.
Jag kunde se ett välbekant nummer på min mobildisplay: 0771-75 75 75.
Nåt man känner igen, som en kär gammal vän, nånting från gamla tider, det var SJ det!
Jag gnolade och var förväntansfull när jag svarade.
Det var en maskin som meddelade att de biljetter jag bokat och betalat inte gäller, eftersom "tågen är inställda".
Anmärkningsvärt.
Sträckan Göteborg- Stockholm-Göteborg, alltså.
Fredag respektive söndag.
Ett konkursbo?
Där ser man.
Blev lite vemodig där jag satt.
Tänkte på tåg.
På alla som vill åka.
På all räls som ligger.
På rallarkyrkogårdarna i Norrland.
Kändes avslaget.
Ville ha någon att prata med.
Ringde SJ.
En flicka svarade ganska snabbt. (Tutti* var uppenbarligen på annan ort.)
Flickan var bestämd.
De tåg som jag köpt biljetter till var inställda. Båda två.
När jag frågade hur det kom sig, informerade hon mig om att det berodde på Otur.
Där ser man, sa jag.
Sen sa hon att det skulle gå två andra tåg fast på samma tider jag ville åka.
Se där ja, sa jag.
Ja, sa hon. Det var bara att boka om.
Det gjorde vi.
Utan extra kostnad.
Två biljetter, andra klass, Stockholm-Göteborg tur o retur.
När jag upplyste om att jag betalat för första klass började flickan ursäkta sig.
Det tog ganska lång tid.
Det var mer som en bikt.
Flickan kunde inte nog understryka hur mycket hon förstod hur frustrerande det måste vara när tågen blir inställda.
Som en biktfader satt jag och hummade och höll med.
Kanske skulle byta jobb?
Slippa resa så mycket.
Snart börjar högsäsong för visartister. Mycket åka blir det.
Släpper en samlingsplatta idag: Sagt & Gjort.

Köp den här via Bengans nätbutik:

https://www.bengans.se/popup/christina_sagt/se.aspx

(*Se tidigare blogg SJ Farväl)

tisdag 6 april 2010

"Starka reaktioner", tycks vara veckans nyhetstema i svensk media.
Jag ligger i feber. Ingen stor nyhet.
En förklaring kan det dock vara, en förklaring till att jag inte förstår de starka reaktionerna, det är gott att kunna skylla på något och det kan jag nu.
Feber.
Vi förväntas bli upprörda och förvånade över att amerikanska militärer avrättar människor i Irak.
Det visste jag redan.
"Civila och journalister" skriker de i Aktuellt.
Vad är det som är nytt?
Att militärerna uppfört sig "som om de spelat dataspel" och inte som om de är i krig?
Att de visar "sällsynt grymhet"?
Begår "krigsbrott"?
Som om Irak-invasionen från början skulle ha varit laglig och moraliskt försvarbar?
Som om kriget hittills varit OK?
Bara de inte sköt just de här civila, på det här sättet, inför den här kameran?
Bara inte filmen läckt ut till allmänheten.

Starka reaktioner rapporteras också från Landskrona.
En äldre kvinna har dött efter att ha misshandlats av en man på en parkeringsplats.

Vi måste ut och manifestera, att vi inte tycker att det är rätt att mörda.
Tända ljus. Man ur huse.
Kyrkor och kulturföreningar: Vi kan inte ha det som vi har det i Landskrona.
Alla är där.
Radio, TV, nätet,tidningar, alla eldar på.
"Integrationen har misslyckats", orden upprepas i media hela dagen.
Kan detta vara en dödsorsak?
Huruvida någon av de inblandade varit integrerad eller inte?
Offrets etnicitet?
Gärningsmannens?
Jag tycker snarare att det verkar röra sig om en konflikt kring en parkeringsplats.
En kommunal angelägenhet, alltså.
Det var tydligen inte något mord.
Inte enligt Tingsrätten och polisen.
Det verkar snarast som en olycka, säger de.
Vad ska vi göra nu då?
Vad ska vi nu reagera starkt emot?
Tända ljus?