torsdag 28 januari 2010

Sent blev jag med dator.
Kunde inte förstå vad jag skulle ha den till.
Nu vet jag.
Snabbt blev jag beroende.
Innan morgonkaffet är klart har jag loggat in.
Det är ju så smidigt.
Det går ju så fort.
Problem?
Inte rent tekniskt.Eftersom jag har en obefintlig impulskontroll hinner jag aldrig stöta på patrull,utan trycker oavbrutet tills det blir som jag vill. Annars ringer jag Sören.
Sören säger att jag har problem med semantiken.
Det kan jag hålla med om.
Så här: En "mapp".
Så futtigt det låter!
Som "mupp" eller "lapp".
Flyktigt, oseriöst, något man har under armen och glömmer på bussen eller bara slänger.
App lapp sa att du slapp mapp.
Det är så ytligt.

"Dokument", däremot.
Det låter nåt det!
Ett Dokument dräller man inte med hur som helst.
Dokument är tunga grejer.Det hörs ju!
Skulle aldrig falla mig in att "skapa en mapp" av mina Dokument.
Aldrig!

Vissa ord inger mer respekt än andra, så är det bara.
Subjektivt? Ja.
Men det är ju min dator det handlar om.
Ord som "Kunskapsportal" scrollar jag med vördnad förbi.
När "Kunskapsportal" tornar upp på min skärm, är det som om jag stod utanför portarna till Eton.
Fåfängt.Obehörigt.

Samma med "Ikoner".
Inget man kan befatta sig med.
Inte i min division.

Idag har jag lärt mig att om jag ska vara "semantiskt korrekt" så gäller det att "rätt data finns i rätt sorts element".
Hur ska jag kunna veta om det är så?
Element, förresten, det är väl de där luft, vatten, jord, eld?
För det kan väl inte vara mina värmeelement?
Är jag avlyssnad?
Semantik förresten,det är väl snarare fonologi det handlar om?
Alltså läran om ordens ljud?
Eller form?

Om man använder teckenspråk, har orden "Mamma" och "Doktor" samma handform, men de har olika rörelse och position.
Det visste jag redan.
Om min Mamma vore Doktor, skulle det inte finnas några vårdköer.
Hon har inte suttit ner på 70 år.
En Doktor har ju en helt annan position.
Rent subjektivt.
Sören?
Lägg inte på!

måndag 25 januari 2010

Ännu en kväll med rykande bilder från andra världskriget.
Än en gång ser vi fartygen, stridsvagnarna, ubåtarna,bomberna, flygplanen,hangarerna, de raka barackerna i koncentrationslägren.
Än en gång ser vi aktörerna.
De som det handlar om.

Det tycks finnas en outsinlig källa med film och fotomaterial från de här åren.
Det tycks finnas flitiga redigerare som kontinuerligt bearbetar och sammanställer materialet.
Det tycks finnas ett stort behov av att visa detta i TV.
Jag vet inte hur många gånger jag sett Eva Braun åka skridskor.

Världskartor smälter ihop under feta hakkors, nationsgränser flyter omkring i en blodröd sörja och över hela TV-rutan ser vi Hitlers ansikte, timme efter timme, kväll efter kväll, år efter år. Ibland är det Goering eller någon annan av höjdarna men oftast är det Hitler och alltid omges han av den stora, applåderande, segerrusiga massan.
Jugend. Kvinnor. Män.

Döda ryssar, utmärglade avrättade lägerfångar i massgravar, miljoner döda.
Filmerna blir tydligare, färgrikare, skarpare, längre, snyggare, mer autentiska för varje dag som går.

Den så kallade slutgiltiga lösningen myntas oupphörligt och strategier och invasioner framställs detaljerat och i realtid.
Tyskar lutade över kartor, förhandlingsborden.
Speer, Himmler, Hess, jag vet exakt hur de ser ut.
Vem som är vem.
Hur många ryska officerare känner jag till?

Hur många krigsoffer?
Hur många likviderade romer, homosexuella och judar?
Fast det kanske inte finns nåt intresse av att visa sånt?
Kanske ingen som vill se sånt.
Inte lika ofta.
Inte så detaljerat.
Kanske är det för otäckt.
Ointressant.

Såg en facebookgrupp som går under namnet: "En bra bög är en död bög."
Den har över hundra medlemmar.
Män. Kvinnor. Barn.
Det tycker jag är intressant.

måndag 18 januari 2010

...sen har vi fenomenet "Radioteater".
Det kännetecknas huvudsakligen av ett fantastiskt överdramatiserande.
Antyds en harkling i manuset, så brakar helvetet löst.
Om man tänker sig ett tuberkulöst och fullbelagt epidemisjukhus.
Sätt dit några hypermoderna rundupptagande mikrofoner. Rigga ljudbordet. Sätt volymen på max.Låt patienterna andas in något livshotande.
Tryck på REC. Invänta resultatet.
Det låter som Radioteater.
Släpp sen lös ett par manusskribenter med utpräglat sinne för effektsökerier.
Återskapa bullriga miljöer.
Låt det skramla.
Dra runt stolar.
Tillsätt också en pretentiös kompositör med faiblesse för tolvtonsskalor.
Ganska många likriktade sångerskor behöver få stort utrymme här.
Dubba deras läten.Förstärk.
Ett groteskt och entonigt vokalt tema ska ligga genom hela föreställningen.
Då börjar vi komma ganska nära stor konst.
Vi snackar Lars Norèn.
Aktörerna ska bo på Söder i Stockholm och heta ungefär Saskia Nordenflycht och Lucas Lutherkort.
Mikrofonerna ska, om möjligt, vara inne i deras munhålor. Puffskydden ska gå att vrida ur efteråt.
Puffskydd,förresten? Antikt.

Det ska höras att det är människor.

De måste få låta.
De måste få skrika.
De måste få smaska.
De måste få hosta.

Det är Radioteater.

söndag 17 januari 2010

Svensk snutfilm i tv 4.
Hur vet man det?
Jo, tolv, fjorton anonyma och håglösa män står i skum belysning och tuggar på något. Tandpetare? Tuggummi?
I den mån det förekommer dialog är den mycket svår att uppfatta.
Och är det samma män i hela filmen eller byts de ut?
Svårt att se.
Omöjligt att höra.
Stötvisa, tonlösa fraser mumlas mellan män i korridorer, män i bilar, män i nersläckta kontorslandskap,män i jackor, män under huvor.Många heter Martin. Dessutom förekommer en eller två inkvoterade kvinnliga bildsköna snutar med stel mimik, de försöker svära och låta naturliga när de tar sina manliga kolleger i tukt och förmaning medan de utför något spaningsarbete framför en flimrande dataskärm. Ordet "Kalaschnikov" nämns i varje hörbart replikskifte och skådespelarna klamrar sig fast i sina märkliga repliker, som råttor på ett sjunkande skepp. När de upprepar ordet "Fuck" och "Dont give a shit" sprids ett vemod i mitt rum. Känner med de koppärriga och modstulna männen. Att de, utan märkbar regi och med omotiverade manuskript , ska behöva ta sig igenom ännu en långfilm och dessutom behöva strö amerikanska invektiv runt sig så fort de får ordet.
Sorgesamt.
Hjälpsökande.
De ser så övergivna ut, de där männen.
Kanske är det därför vi ska träffa dem varje söndag?
Tid för kontemplation och identifikation?
Samhörighet?

Handling? Nix.
Spänning? Nope.
Engagemang? Icke.
Långfilm? Ja. Oerhört.

Aj dåunt givv ö fack...

fredag 15 januari 2010

Snömannen av Jon Nesbö.
Så heter pocketboken som kom på posten idag.
Jag blir förvånad.
Ännu mer förvånad blir jag när jag läser i följebrevet från Pocketklubben.
De gratulerar mig till mitt val och berättar om prenumerationen jag beställt.
Jag har verkligen inte beställt någon prenumeration av pocketböcker.
Ringer upp Pocketklubben, för att reda ut missförståndet.
Sitter i en timma i växeln.
"Det är många som ringer just nu men du behåller din plats i kön..."
Jag kan tänka mig det. Tack.
Sent om sider svarar en Snipa.
Jag berättar för henne att jag inte beställt vare sig Snömannen eller någon prenumeration.
Snipan tror mig inte.
Och,även om hon skulle tro mig,säger hon, så kan hon inte rätta till missförståndet, eftersom det inte är säkert, säger hon,att det ÄR något missförstånd.
För att få reda på om det verkligen ÄR ett missförstånd,måste hon göra en beställning, säger hon, hon måste beställa en kopia av en ljudfil, en ljudfil med telefonsamtalet mellan mig och försäljaren, där det i så fall framgår om jag accepterat någon prenumeration eller inte men det kommer att ta många dagar, säger hon, innan kopian på ljudfilen når henne, "för den är ute på ett externt företag..."

Jag säger att hon inte behöver beställa någon ljudfilskopia eftersom jag inte beställt någon prenumeration och om jag, i djup sömn eller feberyra, skulle ha beställt Snömannen så vill jag inte ha den och heller ingen pocketprenumeration.
-Det spelar ingen roll, säger Snipan, för utan bevismaterialet på ljudfilen kan hon inte göra någonting.
Jag ber om att få prata med hennes chef. Det går inte.
-Jag sköter bara mitt jobb, säger Snipan.
När jag sjunker som en sten och säger till henne att just det argumentet spelade en viss roll i Tyskland under andra världskriget, vill inte Snipan prata med mig mer.
-Vi kommer ingenstans, du och jag, säger hon.
-Vi ska ingenstans, säger jag, det är därför.
-Du ska få prata med en kollega till mig, säger Snipan,eftersom vi inte kommer någonstans,du och jag, vi kommer inte vidare.
Där skiljs vi åt,jag och Snipan.
Min ena hand är trött efter mer än en timmas telefonerande. Den andra handen är matt av Snömannen som ligger där,oönskad och tung.

-Jag heter Elin, säger nästa kvinna, med ett förklarande tonfall, som om detta faktum legat till grund för all världens missförstånd, världskrigen inkluderade.
Det kan vara detta tonfall som ändrar min attityd.
I stället för att åberopa onda makter och strö kring mig germanska referenser, pratar jag en stund om demokratiska principer.
Att det, alldeles oavsett vad som ligger bakom ett omtvistligt tillstånd, måste vara möjligt och fullt lagligt att ändra sig?
-Visst är det det, säger Elin. Du har alldeles rätt i det du säger.

Elin säger vidare att om jag bara återsänder Snömannen till dem, i befintligt skick, så ska min prenumeration upphävas.
-Det kostar kanske bara tjugo kronor, säger Elin, sen är det klart. Och så behöver vi inte, säger Elin, vi behöver inte kopiera de där ljudfilerna.
Elin och jag tar adjö i kamratlig anda.
Eniga.
Lättade.
Tjugo kronor är ju ingenting.
Baggis.

Undrar om Snömannen är bra?

måndag 11 januari 2010

Västerut.
Kan man köra landvägen längre västerut än Göteborg?
Ja.
Det finns alltid en liten bit till.
Har ägnat större delen av dagen åt att köra till Arvika.
En av Sveriges längsta sträckor.
Först den sanslöst dryga biten mellan Göteborg och Trollhättan, väg 45.
När man, matt och utsvulten passerar Skepplanda, känns det som om man råkat köra ner i en tidslucka.
Ett slags landsvägs-limbo, sakta, säkert, segandes i max sjuttio, bakom nåt kollossalt och traktorliknande, krypkör man, via Stallbackabron, en bro som, i sig, upphäver alla kända lagar kring perception och avstånd,en konvex svacka i tid och rum, styr vidare norrut mot och förbi självaste Åmål och när man kommer till Säffle har man blivit några år äldre.
Då är det 7 mil kvar till Arvika...
Det är alltid en liten bit till.
Likadant är det om man får för sig att åka så långt österut det bara går. Sträckan Göteborg-Västervik är märkvärdig. Efter en hel dags körning, när ortsnamnen börjar innehålla oroväckande många Z och X,när man börjar snegla efter Baltikum och tvivla på sina sinnen, när man i Vimmerby tvingas inse att det är 6 mil kvar till Västervik.
Alltid en liten bit kvar.
Undrar om det är så med alla sträckor?
Att det alltid är åtminstone en raksträcka kvar, en liten kurva att ta sig igenom och ut ur.
Ibland hoppas jag det.
Bara en liten bit till...

lördag 9 januari 2010

Som jämtlänning i exil, har jag varit med om kyla. Har kört snöskoter med strumpbyxor fastfrusna på benen,kört bilar utan värme, kors och tvärs genom Orsa Finnmark, firat nyår i minus 40 grader celsius men jag har ALDRIG känt sån kyla som i Göteborg. Idag gick jag genom Slottsskogen i något som, enligt samlad expertis, borde vara minus tretton grader. Fan tro´t!

Den där vinden.
Blåser rakt igenom.
Jag fick nån slags utomkroppslig upplevelse strax efter säldammen, jag insåg att det var fullt möjligt att faktiskt frysa ihjäl där och då.
Och en sinnesfrid infann sig! En acceptans. Må det ske, det som sker, oberoende av konvenanser kring säldammar och fotgängare. Helt utan rädsla skulle jag ha kunnat lägga mig till vila, strax intill gångvägen. I harmoni. Med rena anletsdrag och ett frostnupet litet leende,som en klädsam kadens kunde jag ha klingat av och klirrat ut i det gnistrande vackra vinterlandskapet...
Istället fortsatte jag gå.
Peristaltik?
Pliktkänsla?
Principer?
Det är kallt på jorden.

fredag 8 januari 2010

Nytt år, nytt decennium och nytt ryggskott.
Hög tid för kontemplation,kapitulation och kiropraktik.
Bichon Lisa (med matte)fraktade mig medelst bil, till en herre med legitimation och diplom.
I väntrummet stod jag käpprak och valde mellan Svensk Damtidning och Illustrerad Vetenskap.
Varför är det alltid dessa två tidningar?
Vad har de gemensamt, förutom att de ligger på varandra i väntrum?

En studsande herre kom och tog emot mig.
Han bad mig ta av mig kläderna och glasögonen.
Sen skulle jag stå still och därefter ligga ner och slappna av.
Alla dessa moment var mycket svåra.
Woody Allen har sagt att det bästa sättet att förvandla sig från subjekt till objekt är att ta av sig glasögonen.Så rätt han har!
Dessutom blundade jag och kan alltså inte redogöra för vad som skedde mellan mig och kotknackaren.Ont gjorde det. Dyrt blev det.
Blev det bättre eller sämre?
Absolut bättre!
Det är alltid lika kul att träffa sin bichon-kompis och när man lekt en stund så glömmer man bort sitt onda i ryggen. Och vem kan vara strakbent och svår när en lycklig hund påminner en om vikten av att vara glad... Tack Lisa!

torsdag 7 januari 2010

Otrampad mark

Hej!
Är "Hej!" ett lämpligt tilltal?
Detta är i sanning helt otrampad mark. Blogg. Inget vidare ord. Smakar inget, jo möjligen nåt rosa bubbelgum från ett svunnet sjuttiotal. Bugg å Blogg å Tugg.
Min eminente kamrat Sören haver introducerat denna nya arena till mig och därigenom också till Er! Han skall dock på intet sätt ställas ansvarig för innehållet, utan jag får vackert stå med konsekvenser av sagt och gjort. Här är det tänkt att jag ska hålla skrivaridentiteten igång, rapportera rafflande
vardagsbetraktelser,huvudsakligen från Västfronten, Majorna.Mina väl upptrampade stigar hemmavid brukar bjuda på varierande upplevelser. Nu till exempel är det blixthalt överallt, gatorna är fyllda av trillande människor och stabila parkeringsvakter som minutiöst skördar lagrarna från insnöade fordon. Snöröjning? Sandning? Nix. För lätt?

Halkade ner till Sjömansgården idag och åt ärtsoppa/pannkaka med gode vännen Arne.
Sjömansgården. Ett ganska osannolikt ställe. Så mycket Göteborg som det kan bli. Gott. Högt i tak. Garanterat otrendigt.