onsdag 14 december 2011

Felaktig placering i grundskola

I dagens DN står följande att läsa:

"Minst 100 barn kan i dag vara felaktigt placerade i särskolan i Sverige. Den bedömningen gör Skolinspektionen efter att omfattande brister avslöjats i ett slumpmässigt urval kommuner.
– Det är väldigt upprörande, säger Ann-Marie Begler, generaldirektör för Skolinspektionen."

Jaha.
Dags igen, alltså.
Nu ska det tyckas.

Är det för dåliga utredningar som ligger till grund?
Är det fråga om överinskrivning?
Överdiagnosticering?
Fel på läkarna?
Familjer "som utnyttjar systemet"?
Fel på mammorna?
Skolan.
Är det fel på lärarna?

Så länge jag minns har den här märkliga diskussionen förts, i tidningar, radio, lärarrum och på mingelpartyn.

Nu vill jag fråga:
Hur många barn är felaktigt placerade i grundskolan?

Hur många barn berövas därigenom sin rätt till adekvat undervisning?
Hur många barn och föräldrar får dagligen leva med konsekvenserna av att barnen felaktigt satts i vanlig grundskola?

Hur många barn går miste om den specialkompetens och de extraresurser som en särskoleplacering skulle kunna innebära?
Många.
Många är också de elever som lämnar grundskolan utan att kunna läsa, skriva eller räkna.
Vem frågar dem?

Tidningar letar upp elever som kan vittna om hur de, enligt egen utsago, hamnat i särskola , på felaktiga grunder.
Det är givetvis tråkigt i de fall där det förekommer.
Att dessa barn inte tycker sig ha blivit sedda.

Det sägs att en elev blir stämplad för livet av att gå i särskola.
Så behöver det inte vara.
Stämplade blir de bara om någon stämplar dem.

Det är möjligt att särskolan är ett utmärkt alternativ.
Att eleven därigenom också kan få en gedigen gymnasieutbildning utifrån sina förutsättningar.
Det är tänkbart att elevens självförtroende kan stärkas.

Det är inte givet att en särskoleplacering är livslång.
Det förekommer att ett barn går sina första år i särskola och senare kan flyttas till grundskolan.
Det förekommer dessvärre också att ungdomar helt enkelt sitter av sina 9 år i grundskola.
Att de går miste om hela sin utbildning på grund av odiagnosticerade inlärningssvårigheter, neuropsykiatriska funktionshinder,andra
hälsoskäl och eller psykosociala problem.

Det är troligt att kommunernas ekonomi är avgörande.
Att det blir för dyrt att se till varje barns bästa.
Att elever därför felaktigt placeras i grundskolan och därför inte får det de enligt svensk lag har rätt till.


Hur många är de?








fredag 2 december 2011

Förtroende

Socialdemokratin är i kris.
Det har den varit länge.
Media spekulerar i orsakerna.
Nu är de ganska ense om att det handlar om huruvida partimedlemmarna har förtroende för en gubbe från Oskarshamn eller om de inte har det.

Några har det.
Andra inte.
Folk på gatan får samma fråga:

Har du förtroende för Juholt?

Juholt får frågan:
Kan du sitta kvar?
Det säger han att han kan.

Och?

Vi lever i ett hårt högerstyrt land.

Skattesänkningarna och inskränkningarna i arbetsrätten är kännbara.
Arbetslösheten stiger.
Försäkringskassan fungerar inte.
Järnvägen fungerar inte.
Aktörerna vill inte laga.

Staten lånar ut pengar.
Staten betalar pågatåg.

Jag har förtroende för staten.

Apoteken säger att de fungerar men att de på grund av olika datoromständigheter inte kan inte lämna ut receptbelagda preparat.
Då fungerar inte apoteken.

Äldrevården fungerar inte.
Sen 2006 har antalet platser på äldreboende dragits ner med en fjärdedel.
Sahlgrenska minskar personalen med över tusen anställda.
Över tusen personer.
Psykiatriska vårdavdelningar ska hålla stängt över jul och nyår.
Skolorna fungerar inget vidare.
Segregationen och klassklyftorna ökar.

Vi skickar dagligen iväg asylsökande,arbetsföra vuxna, barn, unga gamla och sjuka, till ovärdiga levnadsförhållanden i instabila "hemländer".

Men vi har inget förtroende för Juholt.
Är det väsentligt?

Jag tror att socialdemokratin, under alldeles för lång tid, dragit så långt åt höger att många S-väljare inte längre ser någon skillnad på Moderaterna och Socialdemokraterna.

Att Moderaterna tillförskansat sig Sossarnas vokabulär och argument tror jag är av mindre betydelse.
Väljarna vet.
Vet att V är det enda politiska parti i Sverige som inte är socialliberalt.
Vissa väljare är rädda för V.

De är besvikna.

Därför sviker de S, och det alldeles oavsett vem som leder partiet.
Det spelar mindre roll.

Vad som däremot spelar roll är att vi saknar opposition.
Det är allvarligt.

Nästan lika allvarligt som Eken.
Ja.
Det värsta har hänt.
Det har sågats ner en ek utanför radiohuset i Stockholm.
Trots massiva protester.
Nu är den borta!
Så tomt det blev.

Tills idag.

Dagens Eko, (som vi, enligt färska undersökningar har mest förtroende för) rapporterar att Eken förflyttats till Skansen.
Nu står den inne hos babianerna.
Babianerna sägs särskilt uppskatta den färska barken.
De klättrar och gnager.
På så sätt fortsätter eken att sprida glädje, sägs det.

Där ser man.

Grenarna då?
Grenarna är nedgrävda.
Men var?

Någonstans på Djurgården.
Ekens grenar har grävts ner någonstans på Djurgården.
Ekot säger inte exakt var, det kommer säkert mer om det i senare sändningar.

Så slipper vi undra.

















måndag 21 november 2011

Göteborgstrafik

Jag har bott i Göteborg i nästan 30 år.
Mycket har hänt.
Mycket är samma.

Nu ska jag berätta vad som är nytt.

Bilarna är fler.
Många fler.
Långtradarna är fler.
Längre.
De måste fortfarande in till centrala stan för att kunna köra ombord på färjorna.
Ingen verkar vilja ändra på det.
Kanske är det bara jag som stör mig.
Typiskt mig att gnälla.

En annan sak som är ny:
Det spelar inte någon roll längre om det är grönt, gult eller rött ljus.
Våra bilar står blickstilla oavsett.
Om trafikljusen är sönder och har fastnat på grönt kan det hända att vi får rulla framåt, på ettan.
Förr kunde man ibland köra på trean inne i stan och det hände att vi kom upp i hela 50 km/h.
Nu är det ettan som gäller.
Ibland blir det motorstopp ändå.
Så sakta åker vi.

Alla fordon har en styrfart.
Om en cykel rullar för sakta så välter den.
En bil har fyra hjul och välter inte, den bara stannar.
Stadstrafiken är tät, konstant och stillastående.
Vi måste över Masthugget.
Förbi Järntorget.
Korsvägen.
Tingstadstunneln.

Vägbulor, kullerstenar, stora hål och skarvar gör att du kan max köra på ettans växel om du vill undvika att skada andra, dig själv och bilen.

Varför stänger man inte av vissa delar av stan helt och hållet, istället för att bygga puckelpistar på de vägar du MÅSTE köra för att ta dig dit du ska?

En tredje sak som är ny:
Alla som ska ut ur Göteborg medelst bil, hänvisas till ett tvåfiligt körfält förbi
Gasklockan.
Vi måste förbi den, oavsett vi vill mot Oslo, Stockholm,Borås, Trollhättan eller kontinenten.
Om vi inte tar färjan och det gör vi inte.

Vem åker med Stena?
Varför inifrån city?

Nyhet nr 4:

Att ställa ifrån sig bilen är inte längre möjligt.
I Majorna får du i genomsnitt stå i max 2 timmar.
I undantagsfall får du stå i 4 timmar men oftast bara i 10 minuter.

Vem vill stå i Majorna i två timmar?

Nyhet nr 5:

Parkeringsvakterna har bytt skepnad.
De som förut var lapplisor, som både kunde och ville informera om lediga platser, har bytts ut.
Nu är det det tunga gardet.
Män.
Många.
Anabola.
Uniformer.
Säkra västar.
Rambobälten.
Kommunikationsradio.(Liknar de som förekom i Palmeutredningen)

De här killarna vill inte informera.
De vill tjäna pengar.
Bemanningsföretag?
Jag är skiträdd för dem.
Rädd när jag kör på ettan, rädd för att de ska tro att jag står still, rädd för att jag de facto står still fast jag inte vill.
Jag läste någonstans att de nu har börjat bära filmkameror i sina kepsar, eftersom de så ofta hamnar i konflikter.

Jag kan förstå det.
Jag vill inte vara med på bild.




I exempelvis Stockholm, får du stå gratis Söndagar och alltid efter kl 18.00
Framför allt så finns det faktiskt gator att parkera på, du får ofta stå i flera dagar!
Där finns också en snabb och bra tunnelbana.

I Paris är det enkelt att åka kollektivt.

I Göteborg är det mycket svårt.
Du vet aldrig om det ska komma någon vagn.
På nätterna vet du att det inte kommer någon vagn.
Om du är rörelsehindrad kan du snart inte åka någonstans överhuvudtaget.



Det är svårt att köpa biljetter.
Biljetterna är dessutom dyrare i Göteborg än i Paris.

Varför är det inte gratis?
Va?

söndag 16 oktober 2011

Ideologi

Minns ni folkomröstningen om kärnkraft?
Linje 1 var för.
Linje 2 var för och emot: "avveckla kärnkraften men med förnuft".
Linje 3 var emot.
Min mormor röstade på linje 2.
Eller, rättare sagt, hon röstade på Olof Palme.
Det var vad hon sa:
-Jag röstar på Palme.
Det var nog rätt många som gjorde just så.
Palme var liksom trygg.
Socialdemokratin var stark.
Det är den inte längre.
Av många orsaker.

Den senaste veckan har präglats av mediadrev och misstroende mot partiledaren Juholt.
Media rapporterar om sjunkande väljarsympatier.
Juholt har räknat fel och opinionssiffrorna rasar.

Jag förstår inte det.

Jag röstar visserligen på ett annat parti men om partiledaren för det parti som jag röstar på skulle räkna fel skulle inte det spela någon roll för mig.
Inte alls.
En talesperson är en människa.
Ett parti grundar sig på ideologi.
Om partiledaren för det parti som jag röstar på skulle begå ett brott som rån, misshandel, våldtäkt eller mord?
Det skulle resultera i många personliga tragedier och jag hoppas förstås att det aldrig sker.
Men jag skulle inte rösta annorlunda för den sakens skull.
Jag skulle ha min ideologi intakt även om ledaren förbrukat sitt förtroende.

Det gäller även i omvänd riktning.
Om exempelvis Carl Bildt vore en svart lesbisk kulturarbetande transperson från arbetarklassen.
Jag skulle ändå inte rösta på honom.
Inte så länge han är moderat.
Inte ens om hans politik skulle vara lönsam för just mig.
Politik handlar om ideologi.
Det börjar där.
Och slutar.

torsdag 13 oktober 2011

Minns en bild från barndomen, en affisch med två tecknade kor samt texten:
Socialism: Du har två kor och ger den ena till din granne.
Kommunism: Du har två kor, regeringen tar båda och ger dig mjölk.
Byråkrati: Du har två kor, regeringen tar båda, skjuter den ena, mjölkar den andra och häller bort mjölken.
Fascism: Du har två kor, regeringen tar båda och säljer din mjölk.
Nazism: Du har två kor, regeringen tar båda och skjuter dig.
Enkla sanningar som inte tål några följdfrågor.


Jag minns också ett argument som Gösta Bohman med flera högermän använde så ofta att även det fäste sig i barnaminnet.

"Socialister vill hellre att alla ska ha det sämre, än att några ska ha det bra."
Det argumentet har jag hört från höger i hela mitt liv.
Sjuttiotalet.
Åttiotalet.
Nittiotalet.
Tjugohundratalet.
Igår hörde jag det igen.
Den här gången var det kristdemokraten Mats Odell som sa det.
Han la till ett knastrande litet skratt efteråt, så att vi skulle förstå det orimliga i ett sådant tankesätt.

Jag tänkte en stund.
Om det nu vore så, att politik skulle handla om att välja mellan dessa två möjligheter:
1.Att alla får det sämre.
2.Att några får det bättre.

Då skulle jag faktiskt välja ettan.

Det vore inte roligt om alla skulle få det sämre.
Men det vore mer rättvist.

Och kanske skulle alla få det bättre i sinom tid?

Tänk om några skulle få det bättre på bekostnad av att andra får det sämre.
Det vore nog det värsta scenariot.
Så mycket konflikter.
Obalans.
Vrede.
Avund.
Är det verkligen någon som vill ha det så?
Ja.
En majoritet av de svenska väljarna.
Det är så svårt att acceptera det.

måndag 10 oktober 2011

Månadsbesvär

Oktobermåndag.

Tre forskare från Karolinska Institutet meddelar "...att mer än hälften av befolkningen över 77 år, är oförmögna att välja sin vårdform."

De är för gamla.
För dementa.
För sjuka.
Hör för dåligt.
Ser klent.
Orkar inte.

Bara en av tio motsvarar något så när bilden av en s.k. idealkonsument.
En sådan kännetecknas enligt följande:
"Idealkonsumenten ska ha adekvat förmåga att hämta in och tolka information, ha god hörsel och bra syn.
Idealkonsumenten ska också kunna ta sig fram utomhus och får inte lida av psykisk ohälsa."

En av tio.

Jag känner ett gammalt par som vårdas på demensboende.
Detta kostar dem tillsammans ca 16.000 kronor i månaden.
Om de hade fått välja hade de varit friska.

Månadskostnader.

Jag ser lite knackigt men i övrigt tar jag mig fram rätt bra.
Utomhus också.
"Adekvat förmåga" är en subjektiv definition som jag värjer mig emot.
Diskrepansrisk föreligger således och därvidlag,men jag hör förbannat bra.
Borde alltså vara en hyfsad konsument.

Tänker att i 35 år har jag köpt bindor.
Kalkylerar.
Kommer fram till att jag hittills betalat närmare 30.000:- för bindor.
Då har jag inte räknat med merkostnader i form av sjukdagar och paracetamol.
Regleringen, sa min mormor, om menstruationen.

Det vimlar av apotek.
Avreglerade.
Jag är en ringräv när det gäller bindor.
Jag vet vad jag behöver.
Det står inte att finna.

Idag har jag varit på tre ställen.
En före detta (manlig) viselev arbetade på ett av dem.
Det är inte honom jag vill pressa på den specifika produktinformationen.
Ändå gör jag det.
Har inget val.

Efter att han nagelfarit hyllsektionerna suckar han och skakar på huvudet.
-Nej. Vi har bara de här, säger han och visar på de diskreta och jungfruliga småpaketen.
Jag läser:
Ultratunn.
Mini.
Super-ultra-light.
Invisible!
Super-ultra-invisible.
Extra-super-ultra-light-invisible-mini.

Som näsdukar.
Eller frimärken.
Vad ska jag säga?
Ska jag fråga om de har nån Super-makro-heavy-hardcore-metal-jävla dunderbinda?
Det vore att ta i.
Jag vill bara ha en gängse.
Problemet är att det vill tydligen ALLA bind-konsumenter.
Apotekspersonalen urskuldar sig.
-Vi brukar ha, men de är slut.

Alltid.
Kvar finns bara ultra-light-in-absurdum, i obegränsade upplagor, fast i samma format.
Ingen vill ha dem.
Jag skulle kunna välja dem.
Men det gör jag inte.
Ingen idealkonsument.

Jag är en sökare.

måndag 12 september 2011

Vart är vi på väg?

Jag minns året 1982.
Jag bodde i Östersund.
Jag tyckte att det var trist.
En gång om året var det stadsfestival.
Storsjöyran.
En gubbe som hette Evert Ljusberg var nån slags president för (det som skämtsamt kallades)"Republiken Jämtland".

Presidenten hade skägg.
Det hade Cornelis också.
Han hade en stor plats i media oavsett han spelade eller inte.
Hans ansikte.
Ögonen.
Rösten.
Skägget.



Det slogs mynt av myten kring att ett slags odjur varit synligt i Storsjön.
Odjuret och presidenten avbildades i olika former och såldes till turister.
T-tröjor.
Smycken.
Jag tyckte att det var pinsamt, både med presidenten och Storsjöodjuret.

Älgjakten.
Som Åsa-Nisse.
Filmerna i tv.
Nisse och Klabbarparn tjuvsköt med gevär och trakasserade (en klart fjollig) Sjökvist i handelsboden.


Dessa återkommande ämnen.
Yran.
Presidenten.
Odjuret.

Älgen.
Älgskånkskastning.
Folk tävlar.
Kastar ett avhugget älgben.
Det finns herr- och damklass.
Åsa Nisse.
Cornelis sjöng i en folkpark.

Jag ville flytta därifrån.

Jag flyttade till Göteborg.
Det är snart 30 år sen.

Några ganska gamla gubbar skulle spela på Ullevi 1982.
Rolling Stones.
Mick Jagger hade tights.
Pinsamt.
Cornelis hade inga tights.
Aldrig att Cornelis.
Det behövdes inte.
Cornelis sjöng på Kåren.
Han var full.
Skägget.



Det är nu 2011.

I övrigt är allting sig likt.


Cornelis dominerar stadsbilden.
Reklam för filmen om Cornelis finns överallt på bussar, spårvagnar,väggar, affischplatser,tidningar, annonssidor.
Det offentliga rummet är bräddfyllt av Cornelis.
En skådespelare som liknar Cornelis, spelar rollen som Cornelis i filmen om Cornelis.
Cornelis.
Skägget.

Stadsbildens ljudmiljöer domineras av Rolling Stones.
Dressmans reklamkampanj.
Låtarna.
T-tröjor med tryck.
Biografier, böcker,smycken, skvallerpress.
Nya gamla skivor med Rolling Stones.
Mick Jagger.

Åsa-Nisse har regelbundet repriserats i tv genom alla dessa år.
Härom året gjordes en storsatsning med Kjell Bergqvist.
Nu ska det spelas in nya filmer med Åsa- Nisse.

Storsjöodjuret heter Cryptosporidium och förgiftar dricksvattnet.
Folk tillverkar smycken med den avbildade bakterien.
Säljer smycken.

Evert Ljusberg är fortfarande nån slags president för (det som fortfarande skämtsamt kallas för) Republiken Jämtland.
Varje år talar presidenten till folkmassorna på Stortorget i Östersund.
Storsjöyran.
Presidenten har kvar sitt skägg.
Härom året fick han Cornelisstipendiet.

Älgskånkarna ska kastas.
Cornelis ska sjungas.
Skägg.


Det sägs ofta att Sverige har kommit långt på vissa områden.
Att vi är ett föregångsland i många avseenden.
Att det märks att mycket har hänt.
Att vi är på väg någonstans.

Vart är vi på väg?






onsdag 31 augusti 2011

Visioner

Idag presenterades Centerns framtida ledare.
Annie Lööf heter hon och är mediatränad.
Hennes idol sägs vara Margaret Thatcher.
Det låter nåt det.
En järnlady i den svenska mediamyllan!

Studio Ett försöker ställa frågor till Annie Lööf.
Det går sådär.
Annie är som sagt mediatränad och redan vid 28, en rutinerad ringräv i rådande retorikklimat.
Hon suger tag i en fras, låter den vobbla som ett skeddrag några varv i munnen och "levererar", liksom strör ut frasen, fragmentariskt, sövande och upprepande ljudar hon sen,medan klockan går och ingen orkar höra mer,jag uppfattar ord som "bredd", "bredare", "bredda" och "brett".
Lööf kommer att gå mycket långt.
Eller brett.

Studio Ett upprepar sig också.
De pratar om "Centerns katastrofsiffror."
Katastrofsiffror?
Det låter det.
Nåt för en järnlady att sätta tänderna i.
Partikollegan Abir Al-Sahlani är i gasen.
Hon vet vad Centern vill åstadkomma i framtiden.
Hur ska Centern få tillbaka väljarna från (den så kallade) landsbygden?

"Vi vill att varje människa ska kunna förverkliga sina drömmar oavsett var de bor någonstans."

Det vill jag också.
En fantastisk vision.

Hur ska det gå till?

"Genom en sänkning av restaurangmomsen."
Det låter det.

Vilket spring det kommer att bli på landsbygdsrestaurangerna av de ystra och hungriga landsbygdsväljarna!

Jag ser fram emot det.

tisdag 26 juli 2011

Urskiljningslöst?

I helgen var jag ute och plockade hallon.
Femton mil ifrån mitt hallonsnår pågick ett politiskt massmord.
Först en bomb i regeringsbyggnaden i Oslo.
Sen massakern på Utöya.

När det stod klart att ett AUF-läger varit måltavla, så anade jag att det här var ett verk av högerextremister.
Det var det också.
Svensk media rapporterar att "Norge nu mist sin politiska oskuld."
Egendomligt uttryck.

Visserligen ockuperades Norge av nazisterna under andra världskriget men det är kanske så länge sen att svensk media har glömt det?



Bilden av gärningsmannen i Oslo klarnar i takt med att svensk media alltmer talar om honom som en ensam galning.
En högerextrem.

Fredrik Reinfeldt säger att gärningsmannens dåd är "fegt" och "urskiljningslöst".
Vad menar han med det?
Finns det modigare sätt att begå politiska massmord på?
Hur då?

"Urskiljningslöst"?
Massakern var planerad sen flera år.
Gärningsmannen åkte inte till Utöya av en slump.
Han åkte dit för att mörda medlemmar i Arbeiderpartiets Ungdomsförbund.
Han lyckades dessvärre.

Han ville med denna vidriga gärning sprida sitt s.k.manifest till omvärlden.
Det lyckades också.

Vidare önskade han sig att Norges folk skulle söka sig till kyrkan.
Även där fick han sin vilja fram.
Hans partikamrater satt bredvid kungaparet i Storkyrkan under minneshögtiden som hölls för de många offren.

Visserligen fick han, under rättegångsförhandlingarna, inte själv förkunna sitt budskap till världen men istället sköter hans advokat om rapporteringen.
Kvällstidningarnas löpsedel visar en leende gärningsman.
En högerextremist.


Jag har följt nyhetsrapporteringen noggrant under veckan.
Inte en enda högerpolitiker har sagt något om att detta terrordåd inte får förknippas med högerpolitik.
Ingen har sagt nåt om att åsikter som ligger till grund för Breiviks agerande inte är förenliga med högerpolitik.
Kanske beror det på att det är just högerpolitik.
Kanske ligger svaret där.
Att de högerpopulistiska partier som vinner mark över hela Europa tycker som Breivik.
Att hans rädsla för islam är typisk för högersympatisörer.
Om det inte var så skulle väl någon ha sagt det?

Den enda jag har hört säga något om humanitet är Jens Stoltenberg.
Det hade sett snyggt ut om någon högerpolitiker sagt nåt om just humanitet.

Beatrice Ask vinnlägger sig om att framhålla att "det finns extremister BÅDE till höger och till vänster."
Jo.
Såvitt jag vet har hittills ingen vänsterextremist mördat eller skottskadat en enda högerpolitiker i Norden.

Ådalen 1931.(Media:Att detta kunde hända i Sverige)
Olof Palme.(Media: Att detta kunde hända i Sverige)
Lasermannens offer.(Media: Att detta kunde hända i Sverige)
Anna Lindh.(Media: Att DETTA kunde hända i Sverige)
Malmöskyttens offer.(Att detta kunde hända i Malmö)
Lägger vi till offren från Norge-massakern är vi uppe i ett hundratal politiska mord på socialdemokrater.(Att detta kunde hända i Norge)


Socialdemokrater brukar bli mördade i Norden.
Nu är det sagt.

När Fredrik Reinfeldt talar om islamsk fundamentalism, säger han att "vi måste "värna om vår öppenhet" och "stå upp för allt vi håller kärt."

Det finns inget "vi" Fredrik Reinfeldt.
Jag blir aldrig "vi" med er.













lördag 9 juli 2011

Köpa sig fri

Jag går in på Hemköp i Majorna.
Bär en brun papperskasse med tomma PET-flaskor.
Pantautomaten finns i entrén.
Jag går in genom dörrarna och tar sikte på pantmaskinen, när två unga killar rusar fram, hälsar på mig och säger "Välkommen".
Jag blir förvånad.
Dels för att jag blir så bryskt välkomnad redan innan jag gått in i affären men mest för att de två killarna är en så udda konstellation.
Den ene har stripigt okammat hår, svarta metalkläder,dödskalletröja, nitbälte och piercingar.
Den andre ser ut som en tecknad figur, som en försäljare i Simsons, med randig stärkt skjorta,slips, vax i håret, svettpärlor i pannan och en rabiat stirrande blick.
Påtänd eller religiös, tänker jag, möjligen både och.
Men det förklarar inte samröret med hårdrockspojken, som ser livrädd ut.
Finns det någon förklaring till att dessa två slagit sig samman för att välkomst-attackera folk vid pantautomaterna på Hemköp?
De skulle kunna vara från scientologikyrkan, tänker jag, men inte ens Ron L Hubbard skulle få för sig att foga ihop de här ytterligheterna och ställa dem där.
Ingenting stämmer med de här personerna.
Jag kommer liksom av mig i flaskpanteriet.
Det lilla kyffet där vi trängs stinker av avslaget folköl, golvet är klibbigt av läskeblask och annat onämnbart, allt i en stekande sommarhetta.
-Vad gör ni?
Min fråga är uppriktig. Jag vill veta.
Framgångsteolog-typen går omedelbart i försvarsposition.
-Vi försöker bara vara trevliga.
Hans röst är som ett skrik.
Hårdrockskillen bryter in.
Diplomaten, tänker jag, innan han börjar sitt korsförhör.

-Äter du Omega 3?
Åklagaren, tänker jag och svarar så fort jag kan.
-Ja det gör jag.
Lika bra att erkänna.
Han står helt nära mig nu.
Om jag räcker ut tungan kan jag slicka honom i örat men det tänker jag inte på.
Jag hinner inte tänka alls.
-Vad äter du då?
Jag greppar en PET-flaska, som för att återgå till verkligheten.
Automaten surrar, trafikljuden utifrån gatan överröstar Åklagaren, han ropar sin fråga igen.
-VAD ÄTER DU DÅ?
- Omega 3, säger jag.
Försöker stoppa in tomflaskorna samtidigt som jag försöker avvärja fara och hot. Tittar inte Åklagaren i ögonen.
Försöker med hundspråket.
Tittar lite vid sidan av honom,undviker samtidigt den påtände skjortslipskillen, han är den mest aggressive av de två.
Åklagaren skrattar.
Hastigt och olustigt.
-JAG MENAR VILKEN SORTS MAT ÄTER DU?
Nu gäller det att vara skärpt.
Min framtid kan avgöras.
-Fisk, säger jag.
-FISK?
-Ja.
-MEN HUR OFTA DÅ?
Hur ofta?
Nu handlar det om sekunder.
Jag vill inte dö.
Inte så här.
Om jag säger varje dag kommer de inte att tro mig.
Varannan?
För ofta.
Tvångsmässigt.
-Tre gånger, säger jag.
-VA?
Automaten tuggar ljudligt.
Jag matar in PET.
-TRE GÅNGER.
-I VECKAN?
-JA.
Åklagaren tvekar.
Ett noll till mig, hinner jag tänka innan han hittar en ny infallsvinkel:
-MEN VILKEN SORTS FISK?
Jag petar in den sista tomflaskan, automaten rosslar ur sig ett kvitto på 14.95.
Jag tvingas ta ett snabbt beslut.
En motfråga.
-Vad menar du, säger jag.
Den piercade läppen darrar.
-Ja, om du äter mycket fryst fisk.
Det är här jag sätter in stöten.
-Jag fiskar själv, säger jag, allt jag äter har jag fiskat själv.
-Det var värst!
Jag nickar.
-Jo.
-Ja då får du ju i dig massor med Omega 3.
-Ja.Hej då.
-Hej då, ropar Piercingen.
Vi är lättade, jag och han.
Jag har ljugit.
Han också.
Vi vet det.
Den serietecknade ser rakt igenom oss.
Ser oss inte.
Han spanar in nästa offer.

Jag går in på apoteket.
Läser ett anslag där:
INGEN KAN TVINGA DIG ATT SÄLJA SEX.
Tänker att det är ett riktigt, viktigt och bra påstående.
Vem tvingar dig att sälja OMEGA 3?
Vem tvingar oss att köpa?









måndag 20 juni 2011

Ryggont

Jag bor i Göteborg.
Jag har telefon.
Jag pratar bra svenska.
Jag har ont i ryggen.

I mars 2011 ringer jag Sahlgrenska sjukhuset.
Kö till växeln.
Väntar.
Kopplas till ortopeden.
Kö till ortopeden.
Lång kö.
"Det är många som ringer, du behåller din plats..."
Min plats är 12.
Jag väntar i telefon i 45 minuter.
Jag har då avancerat till plats 2.
Där bryts samtalet.

Jag ringer upp igen.
"Det är många som ringer, din plats i kön är 19..."
Jag lägger på.

Försöker nästa dag.
Då har jag plats 4.
Den här gången känns det mer lovande.
Jag har nyss ätit frukost och har en ledig dag.
Efter en halvtimme har jag hamnat på plats 1.
Då bryts samtalet.

Det blir april.
Jag har ont i ryggen.
Går till naprapat.
Går till kiropraktor.
Får akupunktur.
Jag har ont i ryggen.
Höfterna.
Knäna.
Googlar på ortopeder.
Googlar på Sahlgrenska.
Ringer Ortopeden.
Hamnar i växeln.
Kopplas till ortopeden.
Plats 7 i kön.
Väntar.
Plats 1.
En människa svarar!

Jag säger att jag har ont i ryggen och vill beställa en tid.
-Det kan du inte, säger kvinnan i telefonen.
-Då måste du ha en remiss eller fylla i en vårdbegäran.
Jag frågar vad en vårdbegäran är och får till svar att det är en blankett där jag skriver att jag vill ha en tid.
Jag beställer en sån blankett.

Jag ber min husläkare om ett remiss.
Han säger att han har skrivit den.
Har han skickat den?

Jag fyller i min vårdbegäran.
Den har jag skickat.

Maj månad.
Jag har ont.
Ringer privatpraktiker.
Carlanderska.
Sysslar inte med rygg.
De är inte säkra på att de kan hjälpa mig och har heller "ingen aning" om vart jag skulle kunna vända mig.

Juni.
Försöker ringa ortopeden.
Får plats 10 i kön.
Väntar 45 minuter till plats 2.
Där bryts samtalet.

Jag ringer växeln.
Får, utan att begära det, ett direktnummer till "Klagomålsärenden".

En Anette svarar direkt.
Hon tar mina uppgifter och säger att personalen på ortopeden snart kommer att ringa upp mig!

Anette har tumme med ortopeden.
Hennes nummer är 031-343 08 76.

Jag har ont i ryggen.





tisdag 17 maj 2011

Heteronorm och homofobi

Programmet heter "Nya Vågen" och sänds i P1.

"I Stadsteaterns Angels in America, spelar flera namnkunniga heterosexuella skådespelare gaymän.
Men omvänt går inte, enligt Rikard Wolff som tröttnat på att aldrig få spela heterosexuell.
Är teatervärlden lika heteronormativ som elitfotbollen?

Så står det på SR:s hemsida.
Jag hörde inslaget.

Programledaren Jenny Aschenbrenner, kritiker Lars Ring, teaterchef Birgitta Englin, chefen för radioteatern Stina Oscarsson pratar om "det eftersatta genustänket inom scenkonsten".
Rikard Wolff kunde inte vara med, vilket alla var ledsna för, dock citerades han
och hyllades av samtliga medverkande, för att han kan spela både hetero och homoman.
Att han är bred.
Tom Cruise fick också vara med i programmet.
För att han inte vill bli kallad för bög.
Bögar har svårt att få roller, sägs det.
Publiken vill kunna identifiera sig och en skådespelare måste vara trovärdig. Den synen tros ligga bakom heteronormen inom scenkonsten.
Alla medverkande tycker att det är illa.
De efterlyser en bättring på genustänket.
En av kvinnorna säger att "...Carl Iwar Larssons rollprestation som Willy Strid (Hem till byn) snarare förstärks av Larssons homosexualitet."
Hur och på vilket sätt rollprestationen skulle förstärkas går hon inte in på.
Det behövs heller inte,de medverkande är eniga.
De medverkande enas om att svarta också är diskriminerade.
Och rullstolsburna skådespelare.
I tjugo minuter pratar de.
Om manlighet.
Genus.
Om heteronorm.
Inte en enda gång sägs ordet "lesbisk".
Inte en enda kvinnlig referens förekommer i programinslaget.
Jag ringer upp redaktionen och påtalar det.
De tackade för att jag ringde och sa "...att de inte hade tänkt på det och att de nog skulle ha tänkt på det."
Ja.
Men de gjorde de inte.
Så fungerar osynliggörande.
Så upprätthålls heteronorm.
Modern homofobi.

På Nya Vågens fråga: "Är teatervärlden lika heteronormativ som elitfotbollen?" vill jag svara:
1. Elitfotbollen är inte heteronormativ. Den har i decennier dominerats av lesbiska.
2. Jag vet inte mycket om "teatervärlden".Däremot vet jag att Nya Vågen har en heteronormativ redaktion och att dagens inslag präglas av regelrätt homofobi.


måndag 9 maj 2011

Media larmar om den barnfattigdom som råder i Sverige.
Jag tycker inte att det är något konstigt med det.
Barn arbetar ju inte i Sverige,åtminstone inte i tillräcklig omfattning.

I Sverige är det arbetslinjen som gäller.

Vill man klara sig så måste man arbeta och det måste löna sig att arbeta.
Barnen i Sverige gör inte ett dugg.
Jo, de går i skola.
Länge.
En del går längre än nio år.
Det lönar sig inte.

Om barnen istället gick i ett eller högst två år skulle de kunna börja arbeta mycket tidigare och tjäna egna pengar och slippa vara fattiga.
Det säger sig självt.
Lär de sig inte att arbeta i skolan?
Om vi införde lärlingsutbildning redan i årskurs ett?
Eller i förskolan.
Då skulle de lättare få jobb.

Som det är nu rullar de omkring på brädor, skridskor, cyklar och mopeder i stället.
Eller hoppar studsmatta.
En tydlig bild av utanförskap: ett fattigt barn som studsar på en blå matta.
Har de inga ambitioner?
Ingen egen energi?
Jag saknar viljan hos de fattiga barnen.
Det håller inte, att stå och hoppa på samma ställe och förvänta sig tak över huvudet, mat och service.
De kan inte räkna med att andra ska stå för deras försörjning.
Det finns så mycket de kan arbeta med.
Det handlar om att engagera sig.
Att matchas mot rätt nisch.
Inte stå och hoppa.
Inte rulla planlöst.

Pensionärerna.
De rullar också.
Långsamt och håglöst.
Rullatorer.
Rullstolar.
Trist.
Fattigt.

De skulle jobba så de fick mer pengar så de kunde åka taxi.
De vill säkert ha mer pengar, om man frågar dem vill de säkert jobba längre och längre.
Inte begränsas.

Om man frågar barnen och pensionärerna så kommer de säkert att säga att de vill jobba och tjäna pengar och åka taxi.
I alla fall rätt många procent av de som tillfrågas.
Det gäller att fokusera på den procenten, som vill åstadkomma något.
De som förstår att om man inte arbetar så blir det inga pengar i plånboken.

Inget jobb = inga pengar.

Arbetslinjen.

Jag tycker att det är lätt.
Det är högerpolitik.
Som vi röstat fram.
Så vill vi ha det.
Barnen och pensionärerna får skärpa upp sig.
Om de vill integreras i samhället.
Det här håller inte.

onsdag 4 maj 2011

Könsneutrala omklädningsrum

Omklädningsrum.
Ordet ger mig kalla kårar.
Minns en gymnastikpåse(!)
En blå gymnastikdräkt(!)
En blommig liten handduk som de större barnen snodde och kastade mellan varandra.
Minns skammen.
Blickarna.
Barn kan stirra.

Jämförandet av kroppar.
Skratten.
Kommentarerna.
Rädslan.

Flickorna.
Sammanhållningen.
Pojkarna.
De som ryckte i låsta dörrar, kikade i nyckelhål,tog sig in, bröt upp dörrar för att få en skymt av nakna flickor.
Gapandet.
Skratten.
Kommentarerna.
Rädslan.

Kanske är det dessa minnen som gjort att jag väntat ända till medelåldern innan jag börjat träna ordentligt.
Jag vet att det är därför jag har svårt för Filip och Fredrik.
Känslan är densamma.
Att vara i riskzonen på oklara grunder och på obestämd tid.

Jag är vuxen nu.
Simmar regelbundet.
Omklädningsrum.

Kvinnorna.
Morsorna.
Jag har funderat över om en del skaffar barn bara för att kunna ta dem med till kommunala simhallar så fort som möjligt.
Det vimlar av spädbarn där.
De skriker ihållande och neonatalt.
Jag förstår dem.

Knappt har de lämnat moderlivet förrän de ska till simhallen.
De kan möjligen känna igen sin mor,fast påklädd och på nära håll.
Jag tror att spädbarn blir överstimulerade i badet.

Ljuden.
Ljuset.
Lukterna.
Vattnet.
Kylan.
Den plötsliga värmen.
Omklädningsrummen.
Duscharna.
Rösterna.
Kropparna.
Simhallen.
Bassängerna.
Spädbarnen ska dit.
De har månasdskort vid födseln.
Kanske är de födda i en bassäng.

Morsorna håller barnen framför sig, som små sprattlande sköldar.
Skyler sig.
Jämför.

De större barnen stirrar.
Flickorna.
Pojkarna.
Ja,de får också vara i damomklädningsrummen.
I ganska många år.
Sen får de inte vara där längre.
Oklart när gränsen är nådd.

Jag arbetade en gång i en särskoleklass, vi skulle simma med eleverna.
Några av eleverna var pojkar i tolvårsåldern.
De var alltså för stora för damavdelningen.
På herravdelningen "kunde de råka illa ut och bli utnyttjade", dessutom behövde de hjälp med ombyte och dusch.
Eftersom det här var på den tiden då det fanns låglöneyrken, arbetade det bara kvinnor i klassen.

Vi hade två alternativ:
1.Att pojkarna fick stanna hemma.
2.Att "någon" följde med pojkarna in på herrarnas.
Som ni förstår, föll det på min lott att gå in på herrarnas.
-Blunda nu pojkar, sa jag i dörren, för nu kommer jag.

Redan då funderade jag på om det inte vore bra att ha ett tredje omklädningsrum.
För oss som inte platsar i traditionella herr- eller damsammanhang.
För oss som inte vill befästa sin eventuella könsidentitet i kommunala inrättningar.
För oss som inte behöver upprätthålla en könsmaktsordning när vi badar.
För oss andra.
För oss som vill vara i fred, för oss som vill slippa stirrande, jämförelser,andningsprofylaxer,uppfostringssituationer, mellanmål, sociala psykodramer i större och mindre omfattning, för oss som bara vill bada.
Ett tredje omklädningsrum.
Vi betalar.
Är det för mycket begärt?
















söndag 17 april 2011

Skattelättnad...?

Nu har Trafikverket räknat ihop slutnotan för årets snöröjning.
Notan för årets snöröjning blir "dyrare än man bugeterat för".
Den blev tydligen en kvarts miljard dyrare än beräknat.
Trafikverket meddelar att planerat vägunderhåll och broreparationer nu kommer att "skjutas på framtiden".

Där ser man.

Det var samma sak ifjol.
Jag bor rätt centralt, i en storstad.
Min gata har i stort sett varit oplogad hela vintern.
Vi som bor här har fått köpa varsin spade och sen har vi själva, efter förmåga, skottat fram våra bilar.

Jag kör en del i jobbet.
Flera gånger i vinter har jag kört helt oplogade sträckor, på upp till 15-20 mil, längs vägar som E6 och E20.
Ingen plogbil i sikte.
Då jag försökt meddela stora störningar på dessa våra största vägar, har det helt enkelt inte gått att komma fram till Väg-och Trafikverk.
Maskinella svarare som meddelar: "...det är många som ringer nu, på grund av att det har snöat..."
Ja.
Det har snöat i vinter.
Det kommer att snöa igen.
Nästa vinter.
Kälskador.
I Göteborg har vi, förutom vägbulorna, så allvarliga kälskador att ingen bil kan köra fortare än 15 km i timmen.
Vi kör på tvåan.
Gasar.
Skulle vi råka få in treans växel, äventyrar vi både vår egen hälsa och bilens.
Skulle vi försöka ställa ifrån oss bilarna, får vi åka till en annan kommun.
Här får vi bara stå still i ca 10 minuter.
Minns ni P-lisorna?
Det gör jag.
Nu är det anabola uniformer med reflexvästar och kommunikationsradio i Rambo-stil.
De gömmer sig.
De slår till när du kör på ettan.
De förföljer hemtjänstens utryckningsfordon.
Det lönar sig.
Men det är inte det jag ska blogga om, utan om Trafikverkets budget.
Vilken vinst det måste vara att budgetera lägre och lägre!
På så sätt slipper de ju se till trafiksäkerheten och kan bortse helt från underhållsarbetena.
Att snöröjningen och underhållet ska ha samma konto.
Då lönar det sig att det snöar.
Särskilt som ingen plogar på vintern.
Det är billigare att inte.
Att aldrig.

Det måste löna sig att arbeta.
För det kan väl inte ha med skattesänkningarna att göra?
Hur skulle det se ut?

fredag 8 april 2011

Quantum satis

Quantum satis.
Det är latin och betyder "Den mängd som behövs".
Antar att "satis" syftar till det som behövs.
Quantum är mängden.
Jag vill gärna ha det jag behöver när jag kan få det.
Därför åker jag till ICA Kvantum.

Fredag eftermiddag.
Alla är där.
Jag missar precis den sista lediga shoppingvagnen och får istället hasa fram med två små röda korgar, en i var hand, frestas att plocka varor med munnen men avhåller mig.
Häst är jag inte.
Inte än.
Parerar och passerar så gott det går mellan hyllorna, undviker med en hårsmån att bli överkörd av en enorm 500-liters vagn med vidhängande morsa.
Tacklar en farbror, som studsar in i kvisttomatavdelningen med ett litet rop.
Lyckas inte undvika en före detta kollega.
Hej hej.
Hej.
Fyller de röda korgarna, med saker jag inte behöver.

Går mot kassorna.
- Hej!
Jag vänder mig om, en kvinna står bakom mig.
-Hej, svarar jag.
Jag känner inte igen henne.
I ena handen har hon en blå flaska som hon håller upp framför mig.
I andra handen en gul rakhyvel.

Hon ser förväntansfull ut.
Ett gåtfullt leende.
-Använder du rakhyvel?
-Nej, svarar jag.

Leendet försvinner.
Hon sänker armarna.
Den blå flaskan hänger i handen och rakhyveln slokar som en stukad hästhovsört.
-Nehej, säger hon,då vet jag.

Då vet jag?

Varför ville hon veta?
Hur länge har hon undrat?
Vad hade hänt om jag sagt ja?
Får man raka folk hur som helst?
För hon nån slags statistik?
Borde jag använda rakhyvel?
Kan min uppriktighet komma att ligga mig i fatet?

Vem var hon?

Jag måste få veta!

onsdag 16 mars 2011

Rubrikernas härdsmälta

I ett land där rubrikerna brukar överträffa varandra,
där innovativa nybildningar som:
"Snökaos", "Nakenchock", "Köldattack" och "Skräckhalka" är vardagsmat,
tycks nu en partiell härdsmälta ha drabbat rubriksättarna.
Tog orden slut?

Olägligt, eftersom det i dessa dagar utspelas en katastrof,som kan vara den värsta mänskligheten upplevt.
Japan.
Förödelsen efter jordbävning och tsunami är total.
Dessutom ser vi bilder på hur kärnreaktorer exploderar, hur kärnavfall brinner och hur Japans försvarsdepartement fåfängt försöker helikopterflyga och hälla vatten över härdsmältorna.
En talesperson från samma försvarsdepartement säger:
- Vi vet hur man släcker en skogsbrand men inte hur man släcker ett kärnkraftverk.
Det kanske är den bästa sammanfattningen som getts under veckan.

Svensk media frågar svenska experter, som tycks ha enad hållning:
Har man tillräckligt mycket kunskap så ser man sansat på situationen.
Men vi ser bilderna!
Vi ser och förstår.
Det är inte under kontroll.

Lunchekot rapporterar idag med "en hoppfull nyhet".
Att "strålningsnivåerna runt kraftverket sjunkit tillräckligt" för att 180 arbetare, "dessa nationens hjältar" kan återgå till sina jobb.
Ska vi tro på det?

Text-tv:s rubriker är idag:
"Vattenkanoner till Fukushima 1"
"Problem med kylningen"
Det skulle kunna röra sig om uttalanden från ett valla-team inför en längdåkningstävling.
Det är det inte.

Vad är det vi inte ska få se, som ingen inte redan sett?
Är det roligare att komma med roliga nyheter?
Blir det börsras av för mycket trist?

Kan den märkliga rapporteringen ha att göra med dagens svenska kärnhändelse?
Att en oenig SKB- styrelse faktiskt lämnat in en ansökan om att Sverige, som enda nation, ska ansvara för slutförvaring av kärnbränsle?
Är det det som gör att vi får gladare rapporteringar om Japan?
Det skulle i så fall betyda att media är köpt.
Och så illa kan det väl inte vara i Sverige?
Här, som det är så säkert?

Vi ser och vi hör.
Vi försöker förstå.

lördag 12 mars 2011

Only an expert

Japan.
Sendai.
En katastrof.
Inte mindre.

Bilderna.
Al Jazeera och CNN visar bilder.
En direktsänd jordbävning.
Svensk media har bara en fråga:
-Hur allvarlig är jordbävningen?

Vem ska svara på det?
Seismolog Reynir Bödvarsson i Uppsala.
Han gör så gott han kan.
Vi har fått en siffra på Richterskalan.
Det räcker inte.
-...men HUR allvarligt är det?

Tsunami.
Det är allvarligt.
Bilder från Al Jazeera och CNN.
Svensk media är på hugget.
- Hur allvarlig är den här tsunamin?

Meterologer förklarar i TV 4.
Visar en grafisk skiss på hur en tsunamivåg uppför sig i ett kuperat landområde och i ett långgrunt.
Det är värre när det är långgrunt, som i Sendai.
Vi ser det.
-...men HUR allvarlig är tsunamin?
Om man jämför med andra tsunamikatastrofer?
Vi frågar meterologerna.
Vi frågar Reynir Bödvarsson.

En kärnreaktor exploderar i direktsändning.
Det är allvarligt.
-Hur allvarlig är den här explosionen?
Vi frågar Svenska Strålskyddsinstitutet.
De säger att det är allvarligt men att det kanske ändå inte är så allvarligt.
Det behöver inte vara allvarligt.
Inte?
Höga strålningsvärden, förekomst av cesium, jod, utsläpp av radioaktiv ånga.
Evakuering.
Utökad evakuering.
Jodtabletter.
Lite oförutsett är det hursomhelst,att en kärnreaktor faktiskt exploderar i ett land vars infrastruktur har havererat.
Det är allvarligt.
Jag känner mig rätt säker på det, fast jag inte har pratat med vare sig Bödvarsson eller svenska Strålskyddsinstitutet.


Svensk media klagar på "alltför knapphändig information från japansk media"
Vilken tur då, att vi har svensk media, som bevakar, som kritiskt granskar och som ger saklig och objektiv information.

Vi behöver få veta hur allvarligt det är.
Vem är det som kan svara?
Kan vi enas om svaret 42?


"Now only an expert can deal with the problem
Because half the problem is seeing the problem
And only an expert can deal with the problem
Only an expert can deal with the problem"

(Laurie Anderson)

onsdag 9 mars 2011

Mera Glenn

Idag har det hänt.
En kille som heter Anton Hysén har kommit ut som homosexuell.
Han är dessutom fotbollsspelare.
Det blir bättre.
Han är son till Glenn Hysén.
Jag vill här ta tillfället i akt och gratulera!
Anton?
Nej.
Glenn?
Nja, lite.
Fotbollssverige?
Kanske.
Media?
Definitivt.
Så mycket sändningstid!
Så mycket Glenn!
Mest vill jag gratulera HBT-rörelsen!
Nu kan Glenn Hysén ha en ännu mer självskriven roll på gaygalorna.
Mer än någonsin, kan han glida fram i parader,paljettpromenader och prideparker.
Glenn berättar.
"Man skojar ju om homosexuella likväl som man skojar om negrer och judar.Det behöver inte betyda något."

Han diskriminerar inte, Glenn.
Han säger också att han skulle tycka lika mycket om sin son "om han så började med balett."
Stort av Glenn.
Borde rendera rätt många fler hedersuppdrag.
Vi kan se fram emot nya djärva invigningstal.
Glenn!

Hela dagen idag har radio, tv och tidningar låtit oss veta:
"Anton Hysén är den första homosexuella fotbollsspelaren på elitnivå i Sverige."
Jaså.
Här har en gått och haft för sig att det fullkomligt kryllar av homosexuella fotbollsspelare.
Jag trodde att jag kände flera stycken, en del i landslaget. Några världsberömda.
Victoria, Kicki, Pia, Lena, Lotta, Kajsa och Jill?
Har de kanske inte kommit ut?
Jo.
Har de kanske inte spelat fotboll?
Jo.
Är de släkt med Glenn?
Nej.
Då har de heller inte invigningstalat på Pride?
Nej.
Där har vi det.
Är det därför som ingen i media under hela dagen har nämnt att det har funnits och alltjämt finns många homosexuella inom elitfotbollen.

I Studio Ett idag, trängdes männen i familjen Hysén med en manlig folklivsforskare
som studerat fotboll och maskulinitet.
Folklivsforskaren hoppades att Anton "genom att komma ut, bidrar till att det blir lättare för killar och tjejer inom idrotten att våga vara öppna homosexuella".

Det verkar inte som om det hjälper att vara öppen homosexuell fotbollsspelare på elitnivå.

Jo, om man heter Hysén.

söndag 6 mars 2011

Roten till det onda

Det är inte lätt att vara centerpartist.
Inte lätt att vara miljöminister.
Andreas Carlgren har nog en del att fundera över.
Väljarsympatierna.
Framtiden.
Kärnkraften.
Vargslakten.
Tjuvjakten.
Att djurskyddet blivit sämre.
Att staten gör alldeles för få kontroller av djurbesättningar i Sverige.
Tågen som inte rör sig.
Att det är vinter.
Nej.
Han är mer selektiv och spetskompetent än så.
Mina löpsedelsåsikter är väl inget för en expert som han.
Han fokuserar på lösningar, inte på problem.
Det måste löna sig att arbeta.
Andreas Carlgren har haft sportlov.
Han är inte nöjd.
Meterologerna.
Självklart!
"Det handlar ju om allt från hur vi planerar våra vintersemesterdagar till vad vi har för krisberedskap i landet. De måste bli bättre. De kan lära av meterologer i Norge och i England." (Andreas Carlgren)

Det är meterologerna som är roten till allt ont.
De "levererar" inte.
De har fel.
"Det är oacceptabelt".
Det också.
"Jag bedömer att Khadaffis agerande är oacceptabelt" (Barack Obama)
"Khadaffis agerande är oacceptabelt" (Nicolas Sarkozy)
"Förra vinterns tågkaos var oacceptabelt".(Per Unckel)
"Denna vinters tågkaos är oacceptabelt" (Resenärerna)
Beatrice Ask vill sätta fotboja på alla som kanske kommer att begå brott.
"För då kan de inte springa ifatt sina kriminella kompisar." (Beatrice Ask)
Meterologerna då?
De har tydligen redan begått så rejäla misstag, att brottstankar borde rubriceras.
Då tycker jag inte att det räcker med fotbojor.
Sändningsuppehåll.
På livstid.
Minst.
Meterologerna.
Jag hade faktiskt ingen aning om det.

tisdag 1 mars 2011

Klockrent

I morse ringde det före nio.
En andfådd och angelägen kille presenterar sig som Mattias Ett eller annat.
-Är det Christina jag pratar med?
-Ja.
-Va bra,då har jag kommit rätt!
Mattias drar efter andan.
Det gör jag också.
Väntar.
Sen börjar det.

Mattias beskriver "de osannolika fördelarna" med en viss Ipad i någon slags förening med Telenor.
Och det är här som det börjar brista i vår kommunikation.
Jag: Vill du sälja något?
Mattias:...om jag bara får prata till punkt...
Jag: Mattias, hör du mig?
Mattias:...som jag vill att du ska veta...
Jag: Du vill sälja något?
Mattias:...vi kan säga så här, Christina, att jag sitter på ett....
Jag: Var sitter du, Mattias?
Mattias: ...jag sitter på ett klockrent erbjudande!

Pratar han i koder?
Är han tagen som gisslan?
Ett Klockrent Erbjudande?
Är det lokalpuben Gyllene Suggan som bytt namn och målgrupp?
Vill Mattias ha sällskap eller pengar?

Oavsett vad Mattias råkat ut för,kan det vara rätt att bekräfta honom där han är.
Jag: Du sitter på ett klockrent erbjudande?
Mattias: Ja just det!
Jag: Fortsätt med det, Mattias!
Jag låter positiv. Stöttande.

Kanske är det ett misstag.
Föregrep jag, en, för honom, nödvändig inre process?
Vi börjar glida ifrån varandra.

Mattias:...men jag förstår inte?
Jag: Vad är det du inte förstår?
Mattias:...varför du låter så tveksam, Christina? Är det IPad som gör dig tveksam eller är det Telenor?
Jag: Det är du, Mattias.
Mattias: Va?
Jag: Det är du, Mattias, som gör mig tveksam.
Mattias: Varför det?
Jag: För att du låter som en försäljare.
Där upphör samtalet.
Det är inte jag som lägger på luren.

Vad hände med Mattias?
Blev han tystad av kidnappare?
Personalen på Gyllene Suggan?
Hur ska jag få veta?

tisdag 22 februari 2011

Troll

Tjugofem år sen Olof Palme mördades.
Fortfarande vet vi inget om vem eller vilka som mördade honom.
Utredningsarbetet har också pågått i tjugofem år.
En rad spaningsledare har kommit och gått.
Den nuvarande heter Stig Edqvist.
Han är frustrerad över att spaningsarbetet går så dåligt men han har faktiskt en teori.
Det har gått troll i Palmeutredningen.
Det ante mig!
Jävla troll.

Att de är så ihärdiga?
Kan det ha trampat troll i tjugofem år?
Är det samma troll eller har de bytts ut?

Stig Edqvist förtydligar:
"Det gick mycket troll i utredningen redan under det första året."
Jaha.
Typiskt.
Att ingen sett det tidigare?
Nu har de tjugofem års försprång.

Så mycket polisarbete för fäfot!
Först jagade de PKK.
Sen var de missnöjda med Lisbeth Palme.
Det var något som inte stämde.
Troll!
Nu vet vi.

Kanske var det ett troll och inte Hans Holmer som övernattade hos Ebbe Carlsson.
Ebbe var en knepig kille, men nåt troll var han inte.
Inte Christer Petersson heller, om sanningen ska fram.
Han såg bara sån ut.
Nu är de döda nästan allihop.

Socialdemokratin också.
Palmegruppen fortsätter arbeta.
År efter år.
Så mycket kompetens.
Så mycket resurser.
Så många spår.
Trådar och tips.
Pärmar.
Personer.
Så många dykningar efter så många vapen.
Så många frågor.
Det skulle dröja ända till 2011 innan Stig Edqvist lokaliserade problemet.
Troll.

Nu återstår det en del arbete.
Hur får man bort troll?
Finns det preskriptionstid för troll?
Trolldom?
En schaman kanske kan infiltrera Palmegruppen.
Slå lite på trolltrumma och ropa.

Vi har all tid att förlora.

onsdag 16 februari 2011

Om Kommunikation och Kina

"Kina stagnerade ju under kommunismen."
Så inleds den femtimmars föreläsning jag tvingas åhöra denna kväll.
Sitter, på resande stuss,fast fast, på resa genom mörker och snö, alldeles för nära två temporära reskamrater som har osannolikt mycket att säga.
Den ene är 50 plus.
Dena andre är 15 plus.
Båda har en starkt utpräglad Östersundsdialekt.
"Man ska passa sej för svartmögel", säger 15plus.
Detta efter en utdragen bisats om blåmögelostar och dess historia.
Hur kom de in på Svartmögel?
De började i Kina.
50plus hade varit där nyligen.
Han vill prata om det.
15plus vill också prata om Kina.
De påstår varsina saker.
Om kommunismens era.
Om de språk som talas i Kina.
Om fördelarna med kinesiskt te.
Om skillnaderna mellan det engelska teet och det kinesiska.
Om hur det är att tala kinesiska.
Om nyanserna i det kinesiska språket.
Om ekonomi. Om föroreningar.
Detta leder raskt vidare till ämnet rasbiologi.
15plus kan citera långa stycken från en specifik rasbiologs nedskrivna tankar om Kinesiska föroreningar.
50plus skrattar.
De påstår.
Om resten av Asien, när de ändå är där.
Om Japan.
Mat.
Människor.
Komponenter.
Dioder och kristallmottagninar.
Sextiotalet.
Afrika.
Apelsiner.
Båda vet exakt hur kakaobönor växer och under vilka omständigheter en kakaoböna gror bäst.

Sverige.
Mörk choklad.
"Det är ju ett korrrupt system."

De hummar och fyller i varandras påståenden.
Med fler påståenden.
Om råvaror.
Om rostade skorpioner.
Om nattmarknader i Peking.
Om nudeltillverkning.
15plus har varit i Peking och påtalat "fusk och brister i deras nudeltillverkning".
Jag är säker på att det stämmer.

50plus vet en massa om vinäger.
Nu vet jag det också.
15plus myntar begreppet "standardvinäger."
Han har aldrig, säger han, aldrig varit med om att en sån där standardvinäger har blivit dålig.
De pratar om uppskattade produkter.
Om läkekonst.
Om läkemedelshistoria.
Om Korea.
Om Vietnam.
Om ris.
Om insekter.
Är det insekterna eller riset som leder föreläsningen vidare till Italien?
Vi gör hursomhelst en avstickare till Italien.
Berlusconi.
De påstår att Berlusconi inte har tillräckligt med kunskap om det italienska folket.
Om media och medias makt.
Om maffian.
Om maffians uppkomst, dess medlemmar,metoder, struktur,organisation, funktion, förgreningar och roll.
Om samhällets roll gentemot maffian.
Om rättssystem. I Italien.
Och Sverige,
Om korruption.
50plus farfar kom från Amerika, via Trondheim. Han var 97 år när 50plus föddes.
Farfarn var också i Kina.

Här sluts en cirkel?

Nej.
15plus har några påståenden om 1800-talet.
Om fasta kejsardömen och bristande stabilitet.
50plus pratar om dagsläget.
Om västvärlden.
15plus djupdyker ner i boktryckarkonsten.
Om stora uppfinningar.
Det är märkligt, säger 15 plus att vissa länder har kommit att hamna efter på grund av industrialiseringen.
50plus kontrar med att faktiskt recenscera en trilogi om mongolernas erövring av Kina.
Om krigsapparaten.
Om hierarkiska strukturer.
15plus talar om "vad forskaren idag imponeras över".
Sen drar han lite forskningshistoria.
Kommer in på krigshistoria.
Om organiseringen kring häst-träning i Asien.
15plus vet varför Djingis Khan nådde så långt.
Han avslutar en mening just så.
"Det var därför Djingis Khan nådde så långt."
50plus piggnar till och drar lite basfakta om mobilisering.

Jag tror att vi är i Gävle.
Jag tror att jag är vaken.

Jag kan ha fel.

onsdag 9 februari 2011

Strålande idéer!

"Oops, jag tappa mössan i reaktorn,
hälsningar från den mänskliga faktorn!"
Så ropade vi när jag gick med i min första demonstration mot kärnkraft.
Vi visste så lite.
Så mycket ängslan.
Så många frågor.
Vad skulle vi göra med det radioaktiva avfallet?
Vi var nervösa.

Vi höll en folkomröstning 1979.
Det fanns tre alternativ att rösta på.
Linje 1 var för kärnkraft.
Linje 3 var emot.
Linje 2 vann.
"Avveckla kärnkraften men med förnuft."
Jaha.

Sen dess har vi byggt ut kärnkraften.
Vi är mindre nervösa.
Avfallet?
Äsch.
Orka.
Det lönar sig inte.
Kärnkraft lönar sig.
Inte avfall.
Tids nog kommer vi på en bra lösning.

Nu vet vi!
Ibland är det så enkelt.
I Canada har de löst avfallsproblemet!
Hur?
De skickar det radioaktiva avfallet till Sverige.

Vad ska Sverige göra med avfallet?
Återvinna det förstås!
Hur då?
Blandar ut det med annat material och gör byggmaterial och hushållsartiklar av det.
Sen säljer vi det!
Är materialet fortfarande radioaktivt?
Ja.

Vem vill köpa det?
Vi berättar inte för köparna att de får radioaktivt byggmaterial och radioaktiva kylskåp!Visst är det bra?
Får man göra så?

Ja.

lördag 29 januari 2011

Lägenhetsnummer!

Brev från Skatteverket.
Stränga kuvert.
Jag öppnar allltid såna brev direkt, utan bedövning och med en slags fatalistisk hållning.
Nu ska det uppdagas.
Lika bra att erkänna.
Börja sona, bearbeta och gå vidare.

En andlig process.
Som en liten resa, tänker jag, när jag står med benen lagom brett isär och jag andas djupt några gånger innan jag sliter upp brevet.

Nu är det dags att lämna lägenhetsnummer!

Jaså?
Där ser man.

Vilket tilltal!
Utropstecken minsann.
Som om jag avsiktligt undanhållit omvärlden mitt lägenhetsnummer.
Som om jag, alltför länge, åtnjutit fördelarna med att ha ensamrätten till sagda siffror.
Slut på sötebrödsdagarna alltså?

Är jag beredd?
Ska jag våga?
"Svara så snart som möjligt dock senast inom 14 dagar."
Är de arga på mig?

Jag vill inte tro det.
Kanske är det meningen att utropstecknet ska fungera som ett positivt imperativ?
Skapa en förväntan kring korrespondensen?
Nu är det dags!
Som vi har väntat.

Lägenhetsnummer?
Såvitt jag vet är det 27.
Det har jag sagt i alla år, till alla som frågat.
I folkmun,trapphus och i all postgång som cirkulerat kring knutarna, har siffran 27 stått stark.
Allenarådande.

Man ska inte lägga alla ägg i en korg.
Nu har jag fått en PIN-kod från Skatteverket.

"Enklast är att gå in på www.skatteverket.se och ange e-legitimation, PIN-kod och tolvsiffrigt personnummer och ett fyrsiffrigt lägenhetsnummer."

Fyra?
27.
Det blir två siffror det.
Vaga decimalminnen från en svunnen skoltid.
Jag lägger till ett par nollor före.

0027.
Fel.


www.skatteverket ryter i röda gemener.

Jag experimenterar vidare utan framgång med min käpphäst 27.
Man kan använda knapptelefon också.
Jag ringer upp.
Knappar in.
Tolvsiffrigt personnummer och PIN-kod.
"Här kan du lämna lägenhetsnummer" säger en maskinell kvinnoröst.
Nu är det dags.
Jag ser fram emot att bli av med det.
27.
0027!
2700?
"Det nummer du lämnat stämmer inte med adressen.Lägenhetsnummer finns angett på ditt hyreskontrakt."
Jag lägger på.
Jag hittar kontraktet.
Lägenhetsnummer 27 står det.
På flera ställen.

Nu undrar jag om jag bor på rätt adress?
Är det jag som bor här, eller är det någon annan?
Vem ska jag fråga?
Vem är det som frågar?

Vad var frågan?
Jag upprepar 27.
Som om det vore ett svar.

måndag 17 januari 2011

Acceptans

Det är viktigt med acceptans.
Som en slags existensiell balans.
Om vi vill ha sinnesro ska vi börja med att försöka uppnå acceptans.
Hur gör man det?
Ett sätt kan vara att skaffa sig kunskap.
Ett annat sätt kan vara att gradvis utsätta sig för det som man har svårt att acceptera.
Att bli mindre rädd.
Att lära sig mer.

Den borgerliga regeringen, med miljöminister Andreas Carlgren i spetsen, menar att man kan skjuta sig till acceptans.
Är man rädd för varg eller om man inte gillar varg så ska man skjuta den.
Om man tillåter att 7.000 beväpnade personer, får skjuta ihjäl de få vargarna vi har i landet.
Då ska acceptansen öka.

Gosse!
Undrar om Andreas Carlgren vet hur svårt jag har att acceptera det resonemanget.

Om han visste hur svårt jag har att acceptera att han som miljöministern ignorerar Rovdjursföreningen, Naturvårdsverket och Världsnaturfonden, för att få driva igenom en rituell och omotiverad slakt på vargar.

Om han visste hur svårt jag har för centerpartister.
För rödhåriga.
För rödhåriga centerpartister som heter Andreas.

Om han visste hur många vi är.
Som strävar efter balans.
Efter sinnesro.
Kan man skjuta sig dit?

söndag 9 januari 2011

Det går hem i stugorna

Det är 2011.
Runt hela Göteborg hänger affischer.
På bilden figurerar en skäggig herre.
CORNELIS står det under bilden.
Det är alltså reklam för filmen om Cornelis Vreeswijk.
Bilden föreställer skådespelaren i filmen.
Jaha.
Det kunde lika gärna ha varit CORNELIS.
De ser likadana ut.
Vad gjorde CORNELIS?
Sjöng, spelade och skrev låtar.
Han dog i november 1987, endast 50 år gammal.
CORNELIS levde ett, vad man brukar säga, ett hårt liv.
Med det menas missbruk.
Jag såg CORNELIS live några gånger.
Han var full.
Publiken var också full och skrek "HÖNANAGDA".
Sen gick vi hem.
Vi kunde säga att vi sett CORNELIS och att han varit full.
Han skrev flera fina sånger.
Han skrev också riktigt dåliga låtar.
En av de sämre heter: "Balladen om hurusom Don Quijote gick på en blåsning" och handlar om en gång när CORNELIS knivskar två transpersoner.
Han begick och erkände ett regelrätt sk hatbrott och skrev en sång om händelsen.

Turalleri turallera.

"Ty tager man ett skamgrepp som man tror att man har rätt till.
Får någonting i handen som man inte vill ha.
Ja, tänk vad som kunnat hända och vad det hade lett till.
Vilken tur, sa Don Quijote, att jag inte är sådan jag.……

Men jag tog min lilla klubba och frustande av vrede.
Ristade jag små märken på damerna här och var.
Och vrålade om byxor och fy för den lede.
Och damerna försvann och lämnade sina lösbröst kvar"

Turalleri turallera.

I går var det ett TV-program om CORNELIS.

Om jag vill veta vad Sverige tycker så frågar jag min mor.
Hon är nog det folkligaste jag vet.

Jag behövde inte fråga om hon sett programmet om CORNELIS.
Hon ringde själv och berättade hur bra det var.
Mor: "...och han sjöng den där låten, som är så jävla bra."
Jag: "Vilken då"?
Mor: "Ja, HÖNANAGDA och den där med Turalleri... nåt med Don Quijote..?"
Jag: " Menar du sången om när han knivskar transorna?
Mor: "....nja, det vet jag inte men den är i alla fall JÄTTEBRA!"

Jag vill inte se filmen om CORNELIS.
Jag har sett CORNELIS.
Och hört CORNELIS.

Ett hål i folksjälen?
Det finns en CORNELIS-kvot, som måste vara fylld.
Det räcker inte med de koleriska, packade och skäggiga vita män med gitarr som befolkar scenerna och mediakanalerna.
Vi måste ha en CORNELIS.
På affisch.
Och film.
Turalleri.

Jag var på en ofrivillig julfest häromsistens.
Där framfördes en nyskriven sång om en fyrtioårig man som bodde hemma hos sin mamma.
Dessutom lånade han sin mammas kläder.
Till råga på allt, ville han vara kvinna.
Och som inte denna yttersta förnedring vore tillräcklig, önskade han sig dessutom att "...i nästa liv få heta Siv."
Publiken skrattade och jublade.
Flera i publiken hette Siv.

Sången gick, så att säga, hem i stugorna.
Turalleri.
Jag mådde illa resten av kvällen och tänkte på Don Quijote.

...för går en på en julfest, som en tror att en har rätt till
och får nånting i halsen som man inte vill ha,
förstår ni, kära vänner, vad just detta kunde lett till,
Vilken tur, tänkte Christina, att jag är en Sådan, jag.

Det är 2011.
Turalleri...

onsdag 5 januari 2011

Uppmaning från Trafikkontoret i Göteborg:

•Respektera parkeringsregler så att snöröjarna kommer åt att snöröja och halkbekämpa gatan.
•Röj snön och grusa trottoarer och gångbanor utanför din fastighet.
•Om du har en rännstensbrunn utanför din fastighet se då gärna till att den är snöfri så att smält snö och regn leds bort.
•Skotta upp hål i snövallarna så att de som lämnar ut din post, tidning eller hämtar dina sopor kommer fram.
•I Göteborg har vi ett delat ansvar mellan staden och fastighetsägarna.

Nu är det så att jag inte har någon bra spade.

"Grusförrådet"? Ska man ha ett sånt?

"Rännstensbrunnar" känner jag inte till. Däremot minns jag en film som hette "Rännstensungar". I filmens slutscen reser sig en liten flicka från sin rullstol , vinglar ut på en blomsteräng, sträcker ut sina armar mot Cornelis Vreeswijk:
"Jag kan gå! Pappa! Jag kan gå"!

I Göteborg är det ingen som kan gå.
Det har snöat, ser ni.
Hur det är att vara rullstolsburen, vill jag inte ens tänka på.
Ingen annan vill tänka på det heller.
Det lönar sig inte.
Det är billigare att låta bli.
Förr eller senare försvinner snön.
Ja.
Förr eller senare försvinner vi alla.
Några i förtid, med frakturer.

"Vi vill inte veta hur sjuk du är, vi vill veta hur mycket du kan arbeta".
På Ärlegatan är det ingen som har plogat på hela vintern.
Våra bilar står, översnöade inramade av halvmeterhöga iskanter.
Glömda?
Nej.
Det är fullt med spännande fotspår mellan bilarna.
Kanske är det tomtar?
I gryningstimma och med små, frostnupna vantar, gnider någon bort snön på ett litet, litet hörn av framrutan.
För att kolla.
Så att våra parkeringsbiljetter ligger där de ska.
Annars blir det dyrt.
Om vi står still för länge blir det riktigt dyrt.
Att inkassera böter lönar sig!
Inte att skotta.

"Respektera parkeringsregler så att snöröjarna kommer åt att snöröja och halkbekämpa gatan."

Snöröjarna?
Vilka är de?
Som inte kommer åt?
De kanske är tagna som gisslan?

"Halkbekämpa" är ett svårt ord.
Det låter som en finsk efterrätt.

Om man hade mer sisu.
Om man hade en spade.
Så skulle jag kanske kunna:
"Skotta upp hål i snövallarna så att de som lämnar ut din post, tidning eller hämtar dina sopor kommer fram".
Att det skulle hänga på mig?
Det trodde jag inte.

Om jag kunde flytta bilen, skulle jag kanske ta mig ut och köpa en bra spade.
Det går inga bussar och vagnar och förresten tar jag mig inte ner till hållplatsen.
Måste ut.
Ut och lägga på parkeringsavgiften.
Pappa?