lördag 9 januari 2010

Som jämtlänning i exil, har jag varit med om kyla. Har kört snöskoter med strumpbyxor fastfrusna på benen,kört bilar utan värme, kors och tvärs genom Orsa Finnmark, firat nyår i minus 40 grader celsius men jag har ALDRIG känt sån kyla som i Göteborg. Idag gick jag genom Slottsskogen i något som, enligt samlad expertis, borde vara minus tretton grader. Fan tro´t!

Den där vinden.
Blåser rakt igenom.
Jag fick nån slags utomkroppslig upplevelse strax efter säldammen, jag insåg att det var fullt möjligt att faktiskt frysa ihjäl där och då.
Och en sinnesfrid infann sig! En acceptans. Må det ske, det som sker, oberoende av konvenanser kring säldammar och fotgängare. Helt utan rädsla skulle jag ha kunnat lägga mig till vila, strax intill gångvägen. I harmoni. Med rena anletsdrag och ett frostnupet litet leende,som en klädsam kadens kunde jag ha klingat av och klirrat ut i det gnistrande vackra vinterlandskapet...
Istället fortsatte jag gå.
Peristaltik?
Pliktkänsla?
Principer?
Det är kallt på jorden.

5 kommentarer:

  1. & vicken tur att det finns varma varma kramar!

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Kan bara instämma! Jag firade julen hemma i älskade Jämtland, -31 som kallast, och den varmaste dagen hade vi -12. Då var det så härligt att vi tog en långpromenad i skogen.
    Tillbaka i Laholm där jag bor sen några år var det bara att inse att -12 faktiskt kan vara nästan lika hemskt som -30.
    Och så tror folk att man flyttat hit för värmen!

    SvaraRadera
  4. Men det Christina ...

    Det skulle ju kunna bli en riktigt bra visa av det...

    /Clas

    SvaraRadera
  5. Från en annan jämtlänning, som förmodligen hade frastfrusna strumbyxor efter gemensamma skoterfärder, iaf lovikavantar som pansar. -9 grader på Orust och snålblåst fick mig att drabbas av panik, fly in i bilen för att där försöka spänna på sonen längdskidor som han envist skulle åka. Brås han på morfar tro??

    SvaraRadera