Om alienation och att dansa

Stadsfestivaler.
Öltält.
Folk, folk, folk.
Ansiktsmålning,smycken, hög mainstreammusik och såna där plastsnurror på pinnar, som man bör ha på barnvagnar med barn eller barnbarn i,ballonger,pliktkännande kommunalråd, kyrkans obligatoriska tält och socialdemokratiska aktiviteter för hela familjen.
Alienerad.
Kan inte uppföra mig i masskulturer.
Saknar jämnåriga.
Har inte sett jämnåriga på flera år, har de avrättats allihop?
I ett fåfängt försök att känna samhörighet, gick jag en gång på en konsert med Nationalteatern i Göteborg.
Jag kände inte en människa i publiken, eftersom min Nationalteatern-era utspelades i en annan stad, en annan tid...
Alienerad.
Nu sommarturné.
Sommarstäder. Festivaler. Karnevaler.
Ikväll är det Landskrona.
Efter utförd spelning, på väg till hotellet,stannar jag och köper en älg-kebab, en sensationellt god liten sak, samtidigt äntras scenen av gamla bandet Torsson.
Vet inte hur det går till men snart står jag längst framme vid scenen.
Fem farbröder med pinnsmala punkben och glesa kalufser gungade loss med sina karaktäristiska låtar.
Jag kunde flera.
Jag sjöng och klappade i händerna.
Bredvid mig, dansade en egendomlig flock, en egendomlig dans.
De sjöng. De söp. De regredierade.
Jämnåriga.
Mina jämnåriga.
Är det här de har hållits hela tiden?
Med skvimpande ölburkar och fimpar i mungiporna, fuskblondinerna med handväskorna och pumpsen, killarna med attityden, ölmagarna, polisongerna, rörelsemönstren.
Stela överkroppar, vaggande fram och tillbaka, sjungande för fulla, fulla halsar:
"Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid."
En stor grupp med glada men troligen och rättmätigen förvånade nysvenskar, tittade lika mycket på publiken som på Torson.
Vi dansade och sjöng.
Överlevarna.
Jag har aldrig förut varit i Landskrona.
Aldrig sett Torsson tidigare.
Ändå.
Inte längre alienerad.
"Det spelades bättre boll..."