Ljuga för frissan

Det där med frissan är knepigt. 

Dels för att jag bara vill bli klippt.

Ja. För det har hänt att jag kommit ut från friseringen med ett annat socialt kön än det jag gick in med. 

Det är bara så. Fråga inte, snälla.

Min förra frissa hette Tina och var fantastisk. 

Hon var tyst och klippte håret kortare. Jag både gick in och kom ut som mig själv.

Men Tina flyttade till Trollhättan för att studera.

Jag önskar henne förstås lycka till men helst vill jag att hon kommer tillbaka.

Idag gick jag till en ny.

Hon såg lite rädd ut när jag kom.

Sen lägger hon sitt söta huvud på sned och jag ser att hon tycker lite synd om mig.

Ja. Sånt syns. Fråga inte, snälla.

För att jag ska bli trygg och känna mig som hemma dundrar hon igång sin stereo med säkra musikkort.

Julkavalkad.

"It´s beginning to look a lot like Christmas" försäkrar Bing, medan jag hänger av mig min herrjacka.

Sen börjar det.

Frissans korsförhör.

Hur länge har jag bott här? Varifrån kommer jag från början? Vad gör jag? Hur gör jag och var är jag när jag gör det jag gör?

Allt medan schamponeringen pågår samtidigt som "Min julskinka har rymt" på hög, hög volym.

Varför finns den låten? Vill jag fråga. Men gör det inte.

När jag berättar för henne att jag jobbar som låtskrivare och att jag även har kurser i låtskrivande piggnar hon till lite grann.

- Har du fått fram några stjärnor då?

Jag säger att jodå, en och annan stjärna blir det allt. 

Men ingen som platsar i hennes julkavalkad.  Säger jag inte. Nu är det dessutom Jussi Björling och han är ju död. 

Jag försöker istället lotsa in samtalet på träning.

Hon ville veta allt om min träning.

Jag berättar, lydigt.

Man blir rätt lydig i den situationen, utan glasögon och med  vässade saxar vinande runt öronen,

Frissan håller med om allt jag säger.

Hon är nervös, fast jag pratar med lugn röst och gäspar  som en gammal hund gör när den träffar en alltför exalterad unghund.

Det är inte det jag säger som gör henne nervös.

Det är det jag inte säger.

Jag säger inget om min man. Mest för att jag inte har någon. 

Hade jag haft en så hade jag sagt det, det känner jag på mig.

Jag säger heller inget om barn, eftersom jag inte har några.

Det gör absolut ingenting.

Hon vill fråga men vågar inte.

Hon luskar istället  ut att jag har en mamma.

Det gör henne glad. Frissan alltså. Kanske mamma också.

Jag säger inte ett ord om julen, trots att ljudbilden är massiv och budskapet entydigt.

"Jag vill ha fetare fläsk på grisen" ropar Adolphsson & Falk.

Det vill inte jag. 

Hade jag ätit gris och firat jul hade jag kanske sagt det.

Jag firar inte jul

Jag säger inget om min livskamrat, att vi inte heller denna julen ska vara tillsammans. 

Att vi nästan aldrig tillbringat den helgen tillsammans, trots att vi levt tillsammans i 23 år.

Frissan klipper och smådansar samtidigt.

"Mer jul".

Hon är märkbart lättad över att jag ska besöka mamma över jul.

Hon återvänder till detta faktum i nya samtalsförsök.

-Så mysigt!

Men ändå.

Lite torftigt.

Saxen viner.

-Du har väl syskon, tänker jag? Som du kan träffa över jul?

Och det är nu jag bedömer att hon inte är redo för sanningen.

Jag säger att ja, visst. 

Syskonen.

- Härligt att få träffas? Visst?

Nu blir det lättare att andas. För henne.

"Snart kommer änglarna att landa" sjunger Lundell. 

-Det blir ju inte så ofta, säger jag och menar det. 

Ärlighteten skapar en varm klang i rösten.

-Finns det barn i släkten? 

Jag försäkrar henne om att så är fallet.

Jag lägger till ett par stycken, bara för stämningens skull. 

Nu trallar hon.

Hon säger att det finns organiserade träffar med högläsning på Gråberget, för äldre.

- Det är HSB som ordnar. Men du hör kanske inte till HSB?

Jag bekräftar att jag är en avfälling. Det får finnas gränser för min fantasi, denna gråkalla decemberdag.

Lekkamrater

Det sägs att man kan se sitt liv passera, som en film, strax innan man dör.
Om det är så, kanske vi får vara med i många filmer.
Kanske är jag med i en färgfilm med pulkor i gnistrande snö, kanske visas en närbild på en särskild pulka, en röd, med spakar och vita fartränder, en speciell randig toppluva, tappade tumvantar och tunga skoterskor.
En fartfylld färgfilm som övergår i vårvinter, en rostig burk med smältvatten ute på bron, skolbänkar, klätterträd, kinapuffar och barn som drar kvistar till en sprakande majbrasa under stjärnhimmel.
Filmen ger högsommardagar och badstranden, klipulver och fotbollsplan, en närbild på huvudpersonen som blir beundrad när han för första gången orkar dricka en hel flaska Syd, i nästa scen syns kanske två små cyklister som rymmer till grannbyn och får skäll och lovar att aldrig mer och tjuvbloss i trädkojan, hartsfiol och hundratals pallade morötter, majrovor i motljus vid kraftverket.
Lekkamrater ska inte avsluta sina liv för tidigt.
Nej, de ska leka och leva och lukta av mopeder och tobak, av lust och krut och rädsla. De ska greppa slagträet och träffa bollen på första försöket, de ska sparka av sig träskorna och lätt runda brännbollsplanen innan någon hunnit ropa: "Bränd".
Lekkamrater ska ha solen i ögonen och slåss mot myggen.
Lekkamrater ska man känna igen och man ska återse dem och byta några ord om hur det egentligen var när det stora äventyret låg framför oss, precis efter nästa kurva låg det, ännu osynligt för oss på den smala grusvägen.

Spela Shoreline

Jag minns inte första gången jag såg den där stenen.
Men jag minns när jag började titta efter den, jag ville liksom se om den fanns kvar.
Och det gjorde den. Den finns kvar.
Inte hade jag något förhållande till Broder Daniel.
Det har jag inte nu heller, men om inte stenen väckt mitt intresse hade jag kanske aldrig gått hem och googlat. På så sätt fann jag både låten och Broder Daniel.
Ärligt talat var jag inte särskilt imponerad av vare sig låt eller grupp.

Mörkt, förvisso och pop. Men jag kan inte säga att jag föll för dem.

Men något har satt sig.
Jag tror att det är stenen.
Det ödmjuka, nästan vädjande  imperativet, för det är väl ett imperativ? En önskan?
"Spela Shoreline".

Tanken.
Stenen är så mycket Göteborg.
Robust, tyket, enkelt, blåsigt och vänligt.
Fantasifullt.
Och möjligt.

Jag blir påmind om varför jag flyttade hit, för mer än trettio år sen.
Det var tidigt åttiotal.
Jag minns folk, fasader, spårvagnar och nya gatunamn.
Jag minns intelligent klotter och lila banderoller på husväggarna i gamla Haga.
Jag fick nåden att upptäcka en prestigelös liten storstad.
Det var svårt att vara fel här.

Jag minns nattöppna caféer.
En snabb och smart dialekt.
Sprängkullen, Errols och Näckrosdammen.

Jag minns ett originellt band som hette Ensamma Hjärtan.
Jag kan fortfarande Gunnar Danielssons texter.
Ensamma Hjärtan kunde inte ha kommit från Stockholm. Det hade inte gått.

Broder Daniel kunde kanske kommit ifrån Stockholm men det gjorde de inte.
De som gjort stenen har valt att vara anonyma.
Det är också möjligt i Göteborg.

Jag spelar Shoreline, då och då.
För varje gång jag hör den, växer den lite.
Och precis så tänker jag att konst fungerar som allra bäst.
Att jag ges möjlighet att uppfatta något och ta till mig något helt annat, något jag inte har beställt.

Något jag inte vet att jag behöver.

Om att se och att bli sedd

Idag gick jag till optikern.
Ja. Jag behöver nya, mer progressiva glasögon, så jag kan se framtiden an med tillförsikt.
Så tänkte jag.
I butiken ställdes jag inför en djungel av bågar.
Som väl är kan jag begränsa mig till utbudet av herrbågar, då dambågarna ofta innebär obligatoriskt krimskramstrams och piffighetstänkande.
Jag är inte piffig.
Inga glasögon i världen kan ändra på det. Tack och lov.

I herrhyllan fanns raka sköna gröna linjer.
Bredvid mig stod en man. Jag tänkte skriva äldre man, så jag gör väl det.
Bredvid mig stod en äldre man.
Han provade och plirade, vi glasögonköpare är ju rätt novis om vad vi köper, då vi inte kan se det vi provar, än mindre jämföra och minst av allt fatta beslut. Vi får helt enkelt gå på känsla.
Vi rör oss som intuitiva skuggboxare framför speglarna, visa av alltför många skador. Parerar hårda stötar, glas mot glas.
Mannen bredvid försökte dessutom parera sin fru.
Hon såg som en falk.
Och hon var inte nöjd.
Hon ratade den ena bågen efter den andra. Det var varmt och rätt trångt framför speglarna. Stämningen var tät i butiken.
Jag försökte skämta lite med paret.
- Så bra att ni har sällskap, sa jag. Det blir ju mycket enklare då. En som ser i alla fall.
Mannen log mot mig.
Det gjorde inte frun.
- Du kan inte ha såna där, väste hon till honom.
Mannen hade valt en markerad båge med bruna runda ögon.
Han stod stadigt framför spegeln och blinkade i brillorna.
Och han var glad.
- Jag tycker de här är fina, sa han.
- Absolut inte, sa frun. Du förstår väl att du inte kan ha de där.
Mannen tog av sig de runda markerade.
Frun stod beredd med ett par raka och väldigt diskreta bågar i neutral färg.
De syntes nästan inte alls.
Mannen tog ändå på sig dem och såg in i spegeln. Han blev alldeles beige, uppifrån och ner, inifrån och ut. Det såg till och med jag.
- Så där, sa frun belåtet. Nu ser du vad jag menar.
Mannen sa ingenting men tog av sig de diskreta och satte på sig de runda glada igen.
- Men dessa blir väl bra?
Hans osäkerhet. Hans tvekan.
- Om du vill se rolig ut så är de bra. Det kanske är det du vill? Vill du se rolig ut?
Han funderade. Kanske var det första gången han fått den frågan. På sjuttio år.
Och nu ingrep jag. Man skulle kunna säga att jag la mig i, så jag säger väl det.
Jag la mig i.
- De där är jättesnygga, sa jag till mannen. Du passar verkligen fint i dem.
Han såg genast lite gladare ut men frun fräste, åt mig denna gång.
- Det är ju jag som måste se på dem! Han behöver ju inte titta på dem hela dagarna! Utan det är JAG. Och JAG vill inte sitta och titta på de där.

Jag drog ett par djupa andetag innan jag fortsatte, med risk för liv och hälsa. Jag vände mig till mannen. Och bara till mannen.
- Jag tycker de ger ett bildat uttryck. Du ser vänlig ut, lite akademisk och trevlig.
Frun vände sig mot mig. Hade hon haft ett tillhygge hade jag inte kunnat skriva det här.
Men hon var vapenlös.
Och jag stod kvar.
Mannen speglade och speglade sina runda glada bågar.
Frun sa något ohörbart och gled ut till vänster, försvann gjorde hon, ut ur butiken.
Mannen speglade sig.
Sen gick han till kassan och betalade.
På vägen ut stannade han och viskade till mig.
- Jag köpte de runda i alla fall, sa han.
Han såg jätteglad ut.

Det är ju han som ska titta med dem.

Harald.

Idag gavs jag tillträde till sjukvården.

Jojomensan!

Tre års strävan har nu resulterat i två kortisonblockader.

Det rör sig alltså om injektioner i disktrakternas defekta delar.

Ryggspecialisterna huserar i Högsbo industriområde, ungefär mellan däckmonteringen och bilskroten.

Detta kallas på svenska för SPINE CENTER. 

Det är rätt svårt att hitta.

Man frågar inte gärna om vägen, då det kan kännas lite pinsamt att prata amerikanskengelska i Högsbo industriområde. 

I morse kl 09.00 var jag på plats.

Såhär går det till: En herre i operationsmundering lotsar mig till ett omklädningsrum, där jag får klä mig i grå rock och plastskydd. 

Herrn frågar om jag "duschat med desinfektionsmedlet från Apoteket."

Jag säger att jag har det.

Fast det är inte sant.

Sen får jag gå in i en operationssal där en damsköterska tar mig i hand och visar mig till en brits.

Där ska jag ligga på mage med benen i en konstig vinkel.

Jag tänker på bilder från mordutredningar.

Det är svårt att ta sig upp på britsen.

Och detta med benen.

Sen kommer Överläkaren.

Han heter Hans och är käck.

Vi har likadana mössor.

En lampa tänds, röntgenbilder på min ländrygg lyser i rummet.

De ser inte bra ut.

Damsköterskan och Hans pekar på bilderna och ojar sig.

-Här ser man tydligt, säger Hans.

Sköterskan håller med.

I ögonvrån ser jag hur hon laddar två enorma injektionssprutor.

Hon skojar med Hans.

Hans skojar tillbaka.

Hans gör en slags imitation.

- Åkäj åkäj, säger han.

De fnissar.

Mina ben i en dödlig vinkel.

Min ländrygg baddas med vad jag antar är samma som det jag skulle duschat med fast jag inte gjorde det. Det drar ihop sig nu. Stämningen är tät.

Jag hör sköterskans röst.

- Tycker du han är snygg?

- Jag vet inte, säger Hans.

-Tycker du?

Det blir tyst i rummet.

- Var det Christina du hette?

Det är sköterskan som pratar till mig.

- Ja, säger jag.

- Tycker du att han är snygg?

Jag tvekar, så gott jag kan, med benen i dödlig vinkel.

Menar hon Hans?

Kommer mitt svar att bli avgörande för behandlingen?

- Vem, säger jag.

-Harald, säger hon.

- Harald?

- Ja, Harald Träutiger.

Harald Träutiger?

Nu undrar jag verkligen om mitt svar kommer att bli avgörande.

Det enklaste vore att hålla med.

Men vem skulle jag hålla med? Den som har sprutan i sin hand?

Jag fattar ett blixtsnabbt beslut. Grundat på devisen att ärlighet varar längst.

Jag repar mod och tar till orda.

- Jag måste erkänna, säger jag, att mina tankar har rört sig kring annat den senaste tiden. Jag har faktiskt inte tänkt på Harald Träutiger. Jag vet inte om han är snygg. Är han inte lite beige?

Nu ränner ena nålen in i ryggen.

Det gör fantastiskt ont.

Sköterskan och Hans skrattar gott.

- Ja, säger sköterskan. Han är kanske lite opersonlig.

- Ja, säger jag, jag skulle nog inte känna igen Harald om han kom in här.

Andra nålen in. Det går bra det här.

Snart är jag klar och får lämna operationsrummet, med två diskreta små plåsterlappar baktill, som enda minne av förmiddagens evenemang.

Jag tror att jag sa rätt om Harald.

Tänk om jag istället hade sagt vad jag tänkte:

- Jag vet inte om Harald Träutiger är vad du kallar snygg, eftersom jag är homosexuell.

Eller:

- Jag tycker nog att du är snyggare, kom hit och ställ dig så jag får titta på dig. Nej, Hans. Inte du!

Eller, varför sa jag inte:

- Varför undrar ni vad jag tycker om Harald Träutiger.

Nu får jag kanske aldrig veta.

Den som säljer sprit till min granne

Ett vårtecken säkert som tussilago men inte lika soligt, är min granne.
Han syns bara när det är varmt ute.
Då, och endast då, är han utomhus, och när han är utomhus är det för att skaffa sprit.
Den som ser min granne ser också att han är alkoholist. Den som säljer sprit till min granne ser det. Ändå.
Han bär hem sina välfyllda systemkassar. Så gott som varje gång han dricker, slutar det i förnedring, delirium, bränder, ambulanstransporter och polisutryckningar.
Svårt för grannen. Och svårt för grannens grannar.
Vår efter vår, år efter år, detta återkommande destruktiva skådespel.
För två veckor sen hämtades han i ambulans. Förra veckan var polisen här och hämtade honom igen. Idag kom han hem. Med obligatoriska systempåsar och tre fulla och lika slitna kamrater, de dundrade förbi, på väg in i lägenheten, in i dimman.
Nu har vi bara att vänta på resultatet. Blir det polis, brandkår eller ambulans? Kanske alla tre, i samverkan. Det måste vara riktigt jobbigt att bo i lägenheten ovanför. Lägenheten bredvid. Lägenheten under.
Den som säljer sprit till min granne bor inte där. Den bor nog inte på våran gata överhuvudtaget. Den bor kanske på en annan gata, med andra grannar, andra systemkassar och andra utryckningar.

Jag är så gränslöst trött på alkohol.
Att den drogen ska förknippas med vackert väder.
Med "grillning". Med "fest". Med "samvaro". Födelsedagar. Julhelger. Påskhelger. Vanliga helger. Lillelördan.
Resor, mat, dans, semestrar, bastu, avslappning, flygskräck, skidåkning, kräftor, fiske, jakt, skoteråkning (!) musik och surströmming.

Det sägs ofta att det är socialt att dricka alkohol.
Hur är det socialt?
Jag tycker det är lika socialt som att sniffa lim.
Tänk ett middagsbord dukat för tio personer.
Som aperitif drar vi i oss lite thinner från en liten pappersnäsduk.
Sen, till maten, sniffar vi lim, segt eller lättrinnande, lim från Portugal i snygga färgglada tuber.
En efter en blir vi påverkade på lite olika sätt, några blir sentimentala och sliriga, andra blir avtrubbade eller allmänt fnittriga. Några blir aggressiva. Då säger vi att de har dåligt sniffsinne eller att de inte mår så bra just nu eller att de är utbrända eller att de har problem i relationen eller på jobbet och att de nog borde sniffa lite mindre eller sniffa andra sorter eller hålla sig till kemiskt ren bensin. För det är inte bra att blanda.
Var och en blir upptagen av sig och sitt rus.
Vi sjunger sniff-sånger mellan inhaleringarna och har skojiga hattar på oss.
Till desserten tar vi en klick grekisk solution på varsin trasselsudd och avrundar med ett par djupa andetag ur mopedtanken i garaget.

Verkar det absurt?
På vilket sätt?
Ett ölglas på Facebook får hur många gilla-tryckningar som helst, oavsett vem som lägger ut bilden. Om min granne la ut sina flaskor på Facebook skulle han, förutom en massa gillanden, få kommentarer som " Det är rätt! Njuuut!" "Ta en för mig också!" "Det är du verkligen värd!!!!!"
Jag tycker att han är värd något annat.

Jag känner folk som dagligen i sin profession arbetar med beroendesjuka. På dessa läkares och sjuksköterskors Facebooksidor vimlar det av barskåp, nubbeglas, flaskor och "SKÅÅÅL!"
Ingen lägger ut injektionsnålar och tjackpåsar?
Alkohol är den drog som dödar överlägset flest.
Och jag är så trött på att det är så.
Jag tror att den som säljer sprit till min granne också är trött.
Och grannen.

Värsta Götalandsregionen

I dec 2012 skrev jag ett uppgivet blogginlägg kallat "Majornas Vanvårdscentral".
Nu är det mars 2014 och jag vill bara meddela för eventuella intressenter, att jag fortfarande väntar, utan att ha fått någon som helst behandling från sjukvården i detta Värsta Götaland.

Efter ett par års trassel med X antal remisser som skickats mellan läkare och ortopedmottagningar, lyckades jag våren 2013 utverka en tid på Spine Center i Göteborg. Där möttes jag av en stressad läkarherre som frågade mig: "Gör det ont när du drar runt dammsugaren?"
Jag sa att smärtan är konstant, oavsett vad jag utför för arbete.
Först några dagar senare kom jag på att frågan om städningen kom sig av att dammsugning var det enda han kunde tänka sig att jag skulle vilja utföra med min kropp.
Jag fick således ingen behandling på Spine Center och ingen tid för operation.
"Det är ju sex månaders rehabilitering efter en sån grej vet du. Och eftersom du har höftproblem också, så är det väl bra om du reder ut dem först."
Jag frågade hur jag skulle reda ut dem.
Det visste han inte.
Efter en mycket plågsam och ångestfylld magnetröntgenprocess som inte ledde någonvart och ytterligare ett halvårs väntan på ingenting, gick jag till Orto Center, som är en privatklinik.
Där fick jag träffa en bra läkare (Leif Svärd) som ställde diagnos på höft: Cam/Pinc.
De erbjöd mig direkt en operation som jag tvingades tacka nej till, eftersom det skulle kosta mig över 60.000:-.
Därefter hände ingenting.
Och ingenting.
Jag ringde ofta, under hela 2013, till husläkare på Majornas Vårdcentral och frågade om någon av deras många remisser lett till någon behandlingsplan.
Så var inte fallet.

Hösten 2013 kallades jag till ett ställe som heter Movement och ligger i Halmstad.
Jag åkte dit.
Och åkte hem.
Efter tre månader ringde jag upp dem och frågade varför jag hade varit där.
Då sa de att jag fick komma dit igen för en kortisonspruta.
Jag åkte tillbaka till Halmstad.
Där fick jag en kortisoninjektion och beskedet om att  de är osäkra på om min höft ska behandlas alls "eftersom jag ju har så stora problem med ryggen och är det inte bäst att ryggproblemen åtgärdas först?"
Jag frågar hur.
Det vet de inte. Movement behandlar inte ryggar.

I november 2013 skickades nya remisser från Majornas vårdcentral till Ortopeden på Sahlgrenska.
I dag, 3 mars 2014 ringde Husläkaren från Majornas Vårdcentral och sa att han fått tillbaka remissen. Igen.
Att Överläkare X på ortopeden krävde nya magnetröntgenundersökningar "eftersom det gått så lång tid sen de förra."
Jag frågade varför jag ska magnetröntga kroppen igen, förutom att det redan är grundligt gjort så har ju remissen redan gått i retur.
Och då finns det ju liksom ingen patient i deras papper.
Vad ska de då  med en magnetröntgen?
Läkaren höll med om att det verkar dumt. Men han var noga med att påtala att han inte kunde göra något åt det här. Att han aldrig varit med om ett så komplicerat ärende som detta. Att han förstår så väl min situation. Han sa också att det här är en stor kostnad för både samhället och individen.

Jag ville fråga vilket som kostar, förutom timlönerna för det tiotal läkare som bollat med remisser.
Jag har inte varit sjukskriven en dag p g a dessa besvär, eftersom jag inte har råd att vara sjukskriven.

Han föreslog att jag själv skulle kontakta Överläkaren X på Sahlgrenskas ortopedmottagning. Han som skickat tillbaka remissen. Husläkaren gav mig telefonnumret till Sahlgrenskas växel.
Tack så mycket, men just den delen hade jag kunnat fixa fram själv.

Jag ringde faktiskt.
Efter ungefär en timme kom jag fram till något som heter Kontaktpunkten.
En kvinna svarar att hon inte kan ge mig några kontaktuppgifter till Överläkare X.
-Varför inte?
Eftersom jag inte är hans patient.
Jag står kvar på ruta ett.

Om jag hade kunnat göra operationen på privatklinik och skicka räkningen till Värsta Götalandsregionen, hade de troligen sparat pengar. För det här är inte billigt.
Det här är  nedbrytande, förnedrande och osannolikt.
Och det gör ont som fan.