fredag 15 januari 2010

Snömannen av Jon Nesbö.
Så heter pocketboken som kom på posten idag.
Jag blir förvånad.
Ännu mer förvånad blir jag när jag läser i följebrevet från Pocketklubben.
De gratulerar mig till mitt val och berättar om prenumerationen jag beställt.
Jag har verkligen inte beställt någon prenumeration av pocketböcker.
Ringer upp Pocketklubben, för att reda ut missförståndet.
Sitter i en timma i växeln.
"Det är många som ringer just nu men du behåller din plats i kön..."
Jag kan tänka mig det. Tack.
Sent om sider svarar en Snipa.
Jag berättar för henne att jag inte beställt vare sig Snömannen eller någon prenumeration.
Snipan tror mig inte.
Och,även om hon skulle tro mig,säger hon, så kan hon inte rätta till missförståndet, eftersom det inte är säkert, säger hon,att det ÄR något missförstånd.
För att få reda på om det verkligen ÄR ett missförstånd,måste hon göra en beställning, säger hon, hon måste beställa en kopia av en ljudfil, en ljudfil med telefonsamtalet mellan mig och försäljaren, där det i så fall framgår om jag accepterat någon prenumeration eller inte men det kommer att ta många dagar, säger hon, innan kopian på ljudfilen når henne, "för den är ute på ett externt företag..."

Jag säger att hon inte behöver beställa någon ljudfilskopia eftersom jag inte beställt någon prenumeration och om jag, i djup sömn eller feberyra, skulle ha beställt Snömannen så vill jag inte ha den och heller ingen pocketprenumeration.
-Det spelar ingen roll, säger Snipan, för utan bevismaterialet på ljudfilen kan hon inte göra någonting.
Jag ber om att få prata med hennes chef. Det går inte.
-Jag sköter bara mitt jobb, säger Snipan.
När jag sjunker som en sten och säger till henne att just det argumentet spelade en viss roll i Tyskland under andra världskriget, vill inte Snipan prata med mig mer.
-Vi kommer ingenstans, du och jag, säger hon.
-Vi ska ingenstans, säger jag, det är därför.
-Du ska få prata med en kollega till mig, säger Snipan,eftersom vi inte kommer någonstans,du och jag, vi kommer inte vidare.
Där skiljs vi åt,jag och Snipan.
Min ena hand är trött efter mer än en timmas telefonerande. Den andra handen är matt av Snömannen som ligger där,oönskad och tung.

-Jag heter Elin, säger nästa kvinna, med ett förklarande tonfall, som om detta faktum legat till grund för all världens missförstånd, världskrigen inkluderade.
Det kan vara detta tonfall som ändrar min attityd.
I stället för att åberopa onda makter och strö kring mig germanska referenser, pratar jag en stund om demokratiska principer.
Att det, alldeles oavsett vad som ligger bakom ett omtvistligt tillstånd, måste vara möjligt och fullt lagligt att ändra sig?
-Visst är det det, säger Elin. Du har alldeles rätt i det du säger.

Elin säger vidare att om jag bara återsänder Snömannen till dem, i befintligt skick, så ska min prenumeration upphävas.
-Det kostar kanske bara tjugo kronor, säger Elin, sen är det klart. Och så behöver vi inte, säger Elin, vi behöver inte kopiera de där ljudfilerna.
Elin och jag tar adjö i kamratlig anda.
Eniga.
Lättade.
Tjugo kronor är ju ingenting.
Baggis.

Undrar om Snömannen är bra?

5 kommentarer:

  1. Min fru säger att den är jättebra!

    SvaraRadera
  2. Otrolig dialog, tack för den målande beskrivningen!!!
    Verkligen Moment 22, ska man behöva bevisa att man inte beställt något, jag som jobbat i servicebranchen, "kunden har alltid rätt"!!!

    SvaraRadera
  3. Viljan till lösning, den saknas hos många... rätt eller fel är det enda som gäller och det finns inga mellanlägen. Tröttsamt! Jag fick ett gott skratt när jag läste din beskrivning, jag har haft ett par samtal med skatteverket, telia och.. ett par till där man verkligen hamnar i moment 22... tja!!

    SvaraRadera