måndag 18 januari 2010

...sen har vi fenomenet "Radioteater".
Det kännetecknas huvudsakligen av ett fantastiskt överdramatiserande.
Antyds en harkling i manuset, så brakar helvetet löst.
Om man tänker sig ett tuberkulöst och fullbelagt epidemisjukhus.
Sätt dit några hypermoderna rundupptagande mikrofoner. Rigga ljudbordet. Sätt volymen på max.Låt patienterna andas in något livshotande.
Tryck på REC. Invänta resultatet.
Det låter som Radioteater.
Släpp sen lös ett par manusskribenter med utpräglat sinne för effektsökerier.
Återskapa bullriga miljöer.
Låt det skramla.
Dra runt stolar.
Tillsätt också en pretentiös kompositör med faiblesse för tolvtonsskalor.
Ganska många likriktade sångerskor behöver få stort utrymme här.
Dubba deras läten.Förstärk.
Ett groteskt och entonigt vokalt tema ska ligga genom hela föreställningen.
Då börjar vi komma ganska nära stor konst.
Vi snackar Lars Norèn.
Aktörerna ska bo på Söder i Stockholm och heta ungefär Saskia Nordenflycht och Lucas Lutherkort.
Mikrofonerna ska, om möjligt, vara inne i deras munhålor. Puffskydden ska gå att vrida ur efteråt.
Puffskydd,förresten? Antikt.

Det ska höras att det är människor.

De måste få låta.
De måste få skrika.
De måste få smaska.
De måste få hosta.

Det är Radioteater.

2 kommentarer:

  1. Heh. Och alltid när man ska diska och helst vill höra några samtala. Det är iof inte så vanligt att finna i P1 det heller..

    SvaraRadera
  2. Och viktigast: Inspecient Roger Olsson och tekniker och producent Jan Kruseman. Har aldrig reflekterat över vad en inspecient gör, om det stavas så, eller om det ens HETER så, men det sitter djuuupt i ryggmärgen.

    SvaraRadera