Megaloppis

Det här är en bekännelse.
Jag avskyr det som kallas för folkfester.
När jag hör ordet "folkfest" vill jag rusa hem till min vrå, dra täcket över huvudet och vänta till det blåst över.
Så har det varit sen jag var barn.
Små grodorna.
Jag tror att en av anledningarna till att jag blivit musikant är att jag redan under min första julgransplundring såg att det fanns några i rummet som slapp hoppa runt granen.
Musikanterna.
Sån ville jag bli.
Jag ville slippa.
Nu slipper jag.
Ingenting kan få mig att dansa runt någonting alls.
Jag blir modfälld när trettonhundra facebookvänner går loss och kommenterar nåt som de kallar ESC. Jag antar att det är amerikanska för Eurovision Song Contest.
Jag kan ha fel.
Vann rätt nation?
Vurmen för nationalstater är en annan form av folkfest.
Jag tål inte nationalstater.
Att stå i en Kungsträdgård och hylla ett hockeylag.
Då blir det så att jag inte tål hockey heller.
När jag var barn höll jag på CCCP. För att de var bäst och hette saker som Charlamov.
Göteborgsvarvet.
Aldrig.
Egentligen är jag sugen på sträckan och distansen men jag skulle förlora om jag sprang samma dag som de andra.
Jag vill inte förlora.
Inte vinna heller. Inte egentligen.
Inte höra mainstreammusik när jag tränar.

Sommartiden är kritisk när det gäller folkfester.
Stadsfestivaler.
Rocktåg.
Arenor.
Fiskmåsar.
West.
Pride.
Jag är inte proud i west.
Hellre en skjorta.

Megaloppis.
Idag försökte jag köpa en liter mjölk på Coop vid Mariaplan. Det gick inte ens att komma in i butiken på grund av pågående Megaloppis.
En riktig folkfest.
Musik. Givetvis.
Morsorna.
Farsorna.
Barnvagnarna som pansarvagnar.
Så lätt att bli krossad under en sån.
Måsarna.

Balkongen.
En skata och en katt har ställningskrig nere på gräset.
Bara två kan retas så.
Jag tycker om skator och katter.
Jag skulle inte säga att jag älskar skator och katter men det är inte långt ifrån.