onsdag 30 juni 2010

Idag ringde det en till.
Den här gången var det en kvinna i Borås.
Det brukar vara män.
Män i alla åldrar, från världens alla hörn.
Man kan tro att jag är populär.
Det är inte sant.
Det är min bil de är ute efter.

Jag äger en Toyota Corolla, årsmodell 96 tror jag att det är?
Den har gått precis hur långt som helst.
Rosten breder ut sig för varje dag som går.
Jag tänker att den får gå så länge som den går.
Den vet det.
Den går och går och nu är vi så samkörda att jag har svårt att tänka mig ett liv utan den.
Särskilt som den verkar vara en av de mest efterfrågade bilarna i Sverige?
Det senaste året har jag fått brev, handskrivna, maskinskrivna, rättstavade, felstavade,firmabrev, privata brev, telefonsamtal och sms från mer än 50 personer, som mig veterligen, oberoende av varandra, beslutat sig för att försöka köpa min Toyota.
"Det har kommit till vår kännedom att Ni är ägare till en Toyota...vi undrar om Ni vill sälja den till oss?"
Vad värre är, när jag stannar för att tanka eller krypkör genom en kranskommun eller parkerar bilen eller stannar för rött ljus, så sitter det lappar på rutan från folk som vill ha min bil.
Det har hänt att jag faktiskt blivit förföljd av främmande män, som åkt efter mig långt och länge, män som bara vill en sak.
Köpa min gamla Toyota.
En erbjöd mig 20.000 kr kontant.
Då var det nära.
Tur att jag är den trofasta typen.
Och jag undrar så.

Jag har försökt fråga männen om varför de vill ha min bil, varför så många lägger ner så mycket tid, pengar och energi på detta.
De säger att de vill sälja bilen till Afghanistan.
Afghanistan?
Har de inte nog med problem där?

Kvinnan i Borås sa att hon också ville sälja bilen till Afghanistan.
"Eller till Afrika" sa hon.
Hon sa också att hon ringde från "en riktig firma med F-skatt" och hon sa att jag skulle vara försiktig om jag skulle sälja bilen "...för det finns så många fula fiskar som handlar med bilar."
Jaså.
Hur då?
Jag måste få veta.

1 kommentar:

  1. Det var det konstigaste jag hört den här veckan!

    SvaraRadera