Om får och människor

Tjurpannan.
Naturreservat.
Hav och klippor.
Ljung, tryft och nypon.
Får.

Ja.
En fårskock får bo där i sommar.
Tackor och lamm, flera små svarta lamm sprätter omkring i ljungen.
Det gör mig glad!
Jag går fram till stängslet och byter några ord med fåren.
Eller, rättare sagt, jag säger hej och sen nåt om att de verkar ha det fint i sin hage.
Att de har tur, som får gå och småäta en hel lång sommar i det vackraste av landskap, på den finaste platsen jag vet.
Uppriktigt och odelat glad blir jag.
För deras skull.

Jag tänker på andra stängsel.
Avspärrningar.
Skyltar där det står: PRIVAT!
Höga murar,larm och taggtråd, bommar och lås.
Ställen längs kusten, som oförklarligt undantagits från strandskyddslagar, vackra stränder och klippor, mark som ockuperats av rika människor.
De vill vara i fred.
De har betalat.

Jag brukar bli irriterad på sånt.
Det är tärande att vara irriterad.
Känna sig ogin.
Jag är ingen ogin person, inte innerst inne.
Jag vill vara glad.

Kanske borde jag vara glad för de rikas skull?
Lika glad som jag är för fårens?
Om jag vågade mig fram till människornas stängsel.
Om jag fick syn på någon innanför skulle jag säga att de har fint i sin hage.
Att det måste vara underbart så här års, att vara just där.
Att de haft tur som fått en så fin hage att vara i.
Undrar om de skulle uppskatta det?
De rika?

Lets twist again

Valborgsmässoafton.
Och den ljusnande framtid är vår.
Jag tog aldrig studenten.
Kom liksom inte i ordning.

Det gör ingenting.
Jämnåriga tog studenten.
Har knappt sett dem sen dess.
De jämnåriga.
Jo,en gång såg jag dem, på en stadsfestival där bandet Torsson hade återträff och spelade "Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid."
Jag har bloggat om det förut.
Om de jämnåriga.
Idag såg jag dem igen.
Det var på en begravning.
Massor av jämnåriga i och utanför kyrkan, vi tog adjö av en jämnårig.
Det var en fin ceremoni.
Ett fint avsked av Anna.

Först lever vi, sen är det slut.
Slut.
Ingen del 2, ingen uppföljare, inga genrep.
Återträff?
Livet är direktsänt.
Jag tänkte på vad jag gör med min tid.
Mycket dator. Facebook. Iphone.
Wordfeud.

Är det vad jag vill ägna mig åt?
Mitt enda direktsända liv?
Vill jag inte träffa folk istället?
Göra nåt nytt?
Sätta potatis?
Måla tak och väggar?
Dansa?
På vägen från kyrkan gick jag förbi en bil med öppna rutor.
En kille satt bakom ratten, han hade också varit på begravningen. Knuttejacka,t-shirt, attityd och frissa.
Jämnårig.
När han startade bilen gick stereon igång på hög volym.
"Come on, lets twist again, like we did last summer..."

Jag ville gråta.

Allmänintresse?

År 2008 dör ett spädbarn på Astrid Lindgrens barnsjukhus.
En tragedi förstås, särskilt för barnets föräldrar.
Det är också viktigt att utreda hur och varför barnet dog, särskilt viktigt för de anhöriga men också för berörd personal.

Jag har dock svårt att förstå motiven bakom den minutiösa mediarapportering som följt.
Ända sen 2008 har ärendet punktmarkerats av tidningar, radio och tv.
Vad var det som hände?
Hur kunde det hända?
Varför hände det?

Den lilla flickans korta liv, hennes tillstånd och slutligen hennes död har omdebatterats i fyra år.
Alla rättsliga turer.
Vad som sagts och inte sagts i rättssalarna.
Rättsliga spekulationer utanför rättssalarna.
Narkosläkarens berättelse.
Varje läkarutlåtande.
Andra läkares spekulationer.
Allmänhetens spekulationer.

Orden "Narkosmedlet Thiopental i skyhöga doser på Astrid Lindgrens Barnsjukhus" har upprepats i media så många gånger att de snart är synonyma begrepp.

När jag hör Astrid Lindgrens namn tänker jag på Thiopental.
Varje gång blir jag ledsen.
Tänker på föräldrarna som inte har fått ro att sörja sitt barn.
I går kväll såg jag den lilla flickans nöddop i TV4.
Föräldrarna och en präst står vid den lillas kuvös, sjunger:
"Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara."
Varför vill tv 4 visa det här?
Jag hann inte stänga av teven.
Bilderna på den lilla tjejen har etsat sig fast i mitt medvetande för lång tid framåt.
Hur det ska vara för barnets föräldrar kan jag inte ens föreställa mig.

De rättsliga turerna kring de vårdinsatser som gjorts eller inte gjorts pågår alltjämt.
Kanske pågår de i fyra år till.
Jag undrar om mediarapporteringen på något sätt bringat klarhet eller underlättat för barnets anhöriga.
Om sorgeprocessen kunnat börja.
Jag vet bara att medias ändlösa ältande och spekulationer skapar misstro mot läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus.
Kanske misstro mot vårdpersonal överhuvudtaget.
Är det meningen eller har det bara råkat bli så?
Vad var det som hände?


Någon diskussion kring etik och vård i livets slutskede har det egentligen inte rört sig om.
Det är svårt så länge det finns oklarheter i detta enskilda fall.
Det har egentligen inte funnits något att rapportera om än.
Jo, att ett barn har dött.

I fyra år.

Tack!

Vill, på detta sätt, förmedla mitt varma och uppriktiga tack till alla er som hört av er och skickat uppmuntrande kommentarer senaste veckan.
Tack!

Som många av er vet, så har jag, och indirekt också min livskamrat M fått ett anonymt hotelsebrev.

Förutom att vi polisanmält, har vi berättat det för så många som möjligt.
Vi valde också att publicera brevet på facebook.
Varför?
Av flera skäl.

Ett av skälen är att förhoppningsvis fler HBTQL-personer (och andra) ska våga berätta om hot och våld som drabbar dem.
Att hatbrott ska tas på allvar och läggas till i statistiken.
En annan viktig anledning till vår öppenhet är, att någon kanske känner igen handstil eller tonfall och kan hjälpa till att lokalisera den (eller de) som ligger bakom brevet.
Om det skulle hända något ytterligare, så är det bra om många känner till att det förekommit hot mot oss.

M har gett ut en ny roman i dagarna och, med anledning därav, förekommit i media.
I en av artiklarna stod jag med som M:s särbo.
Detta har provocerat någon så till den milda grad att vederbörande tagit reda på min adress, författat ett mycket hotfullt vykort och sett till att posta det.

Varken jag eller M är förvånade.
HBTQL-personer är inte förvånade.

Vi vet, att med ökad öppenhet följer hot och hat.

Inget gott brukar komma ur hat och rädslor men den här gången har det faktiskt gjort det.

Det beror på er!

Så mycket fina saker som sagts, skrivits och uttryckts dessa dagar.

Tack!

Om rädslor och hockey

Grundskolan.
Anslagstavlan.
Kallelse till Folktandvården.
Den där lappen med namn.
Rädslan över att hitta sitt namn där.

Lättnaden som snabbt återgick till ångest inför det oundvikliga.
Snart är det min tur.
Dagar, veckor av vånda.

Så är det dags.
Namnet på lappen.
Tiden bestämd.
Kolla de andra namnen och hitta antagonisterna på samma lapp.

Dubbla rädslor.
Bussresan till Åsarna.
Mobbingen.
Väntrummet.
Lukten.
Jag klarar det.

Tandläkaren är tysk och luktar sprit.
Han har blod på glasögonen.
Det går bra.
Ingenting är värre än väntan, rädslan för att finnas med på lappen är störst av allt.
Hellre tandläkaren än väntan och vetskapen.
Att inte kunna ta sig ur rädslan.

Gå till kiosken efteråt.
Antagonisterna köper massa tuggummi med samlarbilder av hockeyspelare.
Jag struntar i hockey.
Köper ändå ett samlartuggummi.
Ett enda.
Bobby Hull.

Antagonisterna häpnar.
-Hu feck Bobby Hull!
Det här är stort.
Jag säger inte att jag inte vet vem Bobby Hull är.
Antagonisterna flockas.
-Kan je få byte?
-Nej,lägg av, je va först!
-Du få FEM bilder ta me öm je få Bobby Hull.

Jag kan välja!
Väljer H, den värsta av antagonisterna.
Han ger mig åtta bilder i utbyte mot Bobby Hull.
Åtta hockeybilder!
-Höcken e bäst tyckeru?
Jag tittar lite på måfå.
Läser hockeyspelarnas namn.
Svenska och finska namn.
En heter Lasse Oksanen.
Jag väljer honom.
-En finne alltså?
-Ja.
-Tyckeru han e snygg?
-Ja.
Lasse Oksanen.
Vi åker bussen tillbaka till skolan.
Det är säkert ett år kvar till nästa gång namnet står på anslagstavlan.
Jag klistrar in Lasse Oksanen i en blå bok.
På första sidan.

Vem var han?
Jag vet inte.
Och H?
Har hört att han är död.
Jag är kvar.
Fortfarande rädd.

När som helst är det min tur.

Lokalnytt från Stockholm

Om man upprepar en sak tillräckligt många gånger så blir den sann.
Särskilt om man får tillgång till rikstäckande media.
I morse försökte jag lyssna på Godmorgon världen men tröttnade efter tio minuter.
Det blev för mycket.
Eller för lite.
Mer därom senare.

För mycket av att ännu en mediamänniska från Stockholms innerstad, upprepar mantrat: "Högern går mot vänster och vänstern går mot höger, så ALLA liksom hamnar mer i mitten och det är ju LOGISKT nu när ALLA har råd med en iPhone..."
Det här har jag hört i flera år.
Det är fel.

Jag börjar bakifrån:
Jag vill påstå att de flesta svenskar inte har någon iPhone.
En del vill inte, andra har inte råd med en, kunskap om eller ens behov av en.
Innehav av iPhone är hursomhelst ingen indikator på hur det politiska klimatet ser ut i Sverige.
Sen undrar jag:
På vilket sätt har vänstern gått mot höger?
I så fall, hur yttrar sig det?

Jag vill också veta i vilka avseenden högern har gått åt vänster.
I vilka frågor?
Hur ser det ut?

Är kulturarbetare stränga vänstermänniskor?
Hur kommer det sig?
Är det ett globalt fenomen eller är det bara i Europa?
Sverige?
Är det en kille som heter Bengt som tycker så om några specifika personer han har träffat i en del av Stockolm?
För kanske femton år sen läste jag en debattartikel av Bengt Ohlsson i DN.
"Vänstermänniskor är de strängaste som finns. Vänstermänniskor på Söder."
Bengt har gjort vissa framsteg i sin jakt på "de strängaste som finns."
Inte bara Söder, alltså.
Kulturarbetare finns ju i hela landet!
Undrar hur många han har träffat.
Kanske lika många som de på Söder.
Kanske är det rentav samma?
DN är i alla fall samma.

DN är en lokaltidning som handlar om Stockholm.
Därstädes aktiva kulturpersonligheter ges stort utrymme i lokaltidningen.
Artiklarna sprids via sociala medier och innehållet i DN kan lätt uppfattas som riksangelägenheter.
Det är det inte.

Jag vet att det finns radiostationer nästan överallt i Sverige.
Malmö, Kalmar, Halmstad,Växjö,Örebro, Karlstad, Östersund, Umeå, Luleå, Kiruna.
Där bor det folk.
I dessa städer finns också journalister,kulturpersonligheter,politiker,akademiker,morsor,debattörer,ungdomar,pensionärer, metallarbetare, hundförare,arbetssökande...
Över hela Sverige görs radio, teve och tidningar.
Det märks inte.
Kanske anses det sakna allmänintresse?
Kanske är det inte särskilt intressanta saker som händer utanför Stockholm.

Kanske är det viktigare med Tomas Nordengren som bjuder in Louise Epstein som bjuder in resten av SR:s personal ute på Gärdet som SIDEKICKS dag efter dag efter dag efter dag, personalen i SR:s hus på Gärdet är snart sagt de enda som förekommer i radio.
Undantagsvis tar sig nån ambitiös intervjuare ända ut till Midsommarkransen men oftast samtalar de på Söders caféer eller stannar inne i SR:s hus.
Alla är ändå där, varför ska man åka nånstans?

Eken, minns ni Eken?
Vad hände egentligen med grenarna?
Stammen åkte till Skansen.
Men grenarna?
Grävdes de verkligen ner på Djurgården?
Åt höger eller vänster, från Radiohuset sett?

Kanske i mitten?

Felaktig placering i grundskola

I dagens DN står följande att läsa:

"Minst 100 barn kan i dag vara felaktigt placerade i särskolan i Sverige. Den bedömningen gör Skolinspektionen efter att omfattande brister avslöjats i ett slumpmässigt urval kommuner.
– Det är väldigt upprörande, säger Ann-Marie Begler, generaldirektör för Skolinspektionen."

Jaha.
Dags igen, alltså.
Nu ska det tyckas.

Är det för dåliga utredningar som ligger till grund?
Är det fråga om överinskrivning?
Överdiagnosticering?
Fel på läkarna?
Familjer "som utnyttjar systemet"?
Fel på mammorna?
Skolan.
Är det fel på lärarna?

Så länge jag minns har den här märkliga diskussionen förts, i tidningar, radio, lärarrum och på mingelpartyn.

Nu vill jag fråga:
Hur många barn är felaktigt placerade i grundskolan?

Hur många barn berövas därigenom sin rätt till adekvat undervisning?
Hur många barn och föräldrar får dagligen leva med konsekvenserna av att barnen felaktigt satts i vanlig grundskola?

Hur många barn går miste om den specialkompetens och de extraresurser som en särskoleplacering skulle kunna innebära?
Många.
Många är också de elever som lämnar grundskolan utan att kunna läsa, skriva eller räkna.
Vem frågar dem?

Tidningar letar upp elever som kan vittna om hur de, enligt egen utsago, hamnat i särskola , på felaktiga grunder.
Det är givetvis tråkigt i de fall där det förekommer.
Att dessa barn inte tycker sig ha blivit sedda.

Det sägs att en elev blir stämplad för livet av att gå i särskola.
Så behöver det inte vara.
Stämplade blir de bara om någon stämplar dem.

Det är möjligt att särskolan är ett utmärkt alternativ.
Att eleven därigenom också kan få en gedigen gymnasieutbildning utifrån sina förutsättningar.
Det är tänkbart att elevens självförtroende kan stärkas.

Det är inte givet att en särskoleplacering är livslång.
Det förekommer att ett barn går sina första år i särskola och senare kan flyttas till grundskolan.
Det förekommer dessvärre också att ungdomar helt enkelt sitter av sina 9 år i grundskola.
Att de går miste om hela sin utbildning på grund av odiagnosticerade inlärningssvårigheter, neuropsykiatriska funktionshinder,andra
hälsoskäl och eller psykosociala problem.

Det är troligt att kommunernas ekonomi är avgörande.
Att det blir för dyrt att se till varje barns bästa.
Att elever därför felaktigt placeras i grundskolan och därför inte får det de enligt svensk lag har rätt till.


Hur många är de?