Troll

Tjugofem år sen Olof Palme mördades.
Fortfarande vet vi inget om vem eller vilka som mördade honom.
Utredningsarbetet har också pågått i tjugofem år.
En rad spaningsledare har kommit och gått.
Den nuvarande heter Stig Edqvist.
Han är frustrerad över att spaningsarbetet går så dåligt men han har faktiskt en teori.
Det har gått troll i Palmeutredningen.
Det ante mig!
Jävla troll.

Att de är så ihärdiga?
Kan det ha trampat troll i tjugofem år?
Är det samma troll eller har de bytts ut?

Stig Edqvist förtydligar:
"Det gick mycket troll i utredningen redan under det första året."
Jaha.
Typiskt.
Att ingen sett det tidigare?
Nu har de tjugofem års försprång.

Så mycket polisarbete för fäfot!
Först jagade de PKK.
Sen var de missnöjda med Lisbeth Palme.
Det var något som inte stämde.
Troll!
Nu vet vi.

Kanske var det ett troll och inte Hans Holmer som övernattade hos Ebbe Carlsson.
Ebbe var en knepig kille, men nåt troll var han inte.
Inte Christer Petersson heller, om sanningen ska fram.
Han såg bara sån ut.
Nu är de döda nästan allihop.

Socialdemokratin också.
Palmegruppen fortsätter arbeta.
År efter år.
Så mycket kompetens.
Så mycket resurser.
Så många spår.
Trådar och tips.
Pärmar.
Personer.
Så många dykningar efter så många vapen.
Så många frågor.
Det skulle dröja ända till 2011 innan Stig Edqvist lokaliserade problemet.
Troll.

Nu återstår det en del arbete.
Hur får man bort troll?
Finns det preskriptionstid för troll?
Trolldom?
En schaman kanske kan infiltrera Palmegruppen.
Slå lite på trolltrumma och ropa.

Vi har all tid att förlora.

Om Kommunikation och Kina

"Kina stagnerade ju under kommunismen."
Så inleds den femtimmars föreläsning jag tvingas åhöra denna kväll.
Sitter, på resande stuss,fast fast, på resa genom mörker och snö, alldeles för nära två temporära reskamrater som har osannolikt mycket att säga.
Den ene är 50 plus.
Dena andre är 15 plus.
Båda har en starkt utpräglad Östersundsdialekt.
"Man ska passa sej för svartmögel", säger 15plus.
Detta efter en utdragen bisats om blåmögelostar och dess historia.
Hur kom de in på Svartmögel?
De började i Kina.
50plus hade varit där nyligen.
Han vill prata om det.
15plus vill också prata om Kina.
De påstår varsina saker.
Om kommunismens era.
Om de språk som talas i Kina.
Om fördelarna med kinesiskt te.
Om skillnaderna mellan det engelska teet och det kinesiska.
Om hur det är att tala kinesiska.
Om nyanserna i det kinesiska språket.
Om ekonomi. Om föroreningar.
Detta leder raskt vidare till ämnet rasbiologi.
15plus kan citera långa stycken från en specifik rasbiologs nedskrivna tankar om Kinesiska föroreningar.
50plus skrattar.
De påstår.
Om resten av Asien, när de ändå är där.
Om Japan.
Mat.
Människor.
Komponenter.
Dioder och kristallmottagninar.
Sextiotalet.
Afrika.
Apelsiner.
Båda vet exakt hur kakaobönor växer och under vilka omständigheter en kakaoböna gror bäst.

Sverige.
Mörk choklad.
"Det är ju ett korrrupt system."

De hummar och fyller i varandras påståenden.
Med fler påståenden.
Om råvaror.
Om rostade skorpioner.
Om nattmarknader i Peking.
Om nudeltillverkning.
15plus har varit i Peking och påtalat "fusk och brister i deras nudeltillverkning".
Jag är säker på att det stämmer.

50plus vet en massa om vinäger.
Nu vet jag det också.
15plus myntar begreppet "standardvinäger."
Han har aldrig, säger han, aldrig varit med om att en sån där standardvinäger har blivit dålig.
De pratar om uppskattade produkter.
Om läkekonst.
Om läkemedelshistoria.
Om Korea.
Om Vietnam.
Om ris.
Om insekter.
Är det insekterna eller riset som leder föreläsningen vidare till Italien?
Vi gör hursomhelst en avstickare till Italien.
Berlusconi.
De påstår att Berlusconi inte har tillräckligt med kunskap om det italienska folket.
Om media och medias makt.
Om maffian.
Om maffians uppkomst, dess medlemmar,metoder, struktur,organisation, funktion, förgreningar och roll.
Om samhällets roll gentemot maffian.
Om rättssystem. I Italien.
Och Sverige,
Om korruption.
50plus farfar kom från Amerika, via Trondheim. Han var 97 år när 50plus föddes.
Farfarn var också i Kina.

Här sluts en cirkel?

Nej.
15plus har några påståenden om 1800-talet.
Om fasta kejsardömen och bristande stabilitet.
50plus pratar om dagsläget.
Om västvärlden.
15plus djupdyker ner i boktryckarkonsten.
Om stora uppfinningar.
Det är märkligt, säger 15 plus att vissa länder har kommit att hamna efter på grund av industrialiseringen.
50plus kontrar med att faktiskt recenscera en trilogi om mongolernas erövring av Kina.
Om krigsapparaten.
Om hierarkiska strukturer.
15plus talar om "vad forskaren idag imponeras över".
Sen drar han lite forskningshistoria.
Kommer in på krigshistoria.
Om organiseringen kring häst-träning i Asien.
15plus vet varför Djingis Khan nådde så långt.
Han avslutar en mening just så.
"Det var därför Djingis Khan nådde så långt."
50plus piggnar till och drar lite basfakta om mobilisering.

Jag tror att vi är i Gävle.
Jag tror att jag är vaken.

Jag kan ha fel.

Strålande idéer!

"Oops, jag tappa mössan i reaktorn,
hälsningar från den mänskliga faktorn!"
Så ropade vi när jag gick med i min första demonstration mot kärnkraft.
Vi visste så lite.
Så mycket ängslan.
Så många frågor.
Vad skulle vi göra med det radioaktiva avfallet?
Vi var nervösa.

Vi höll en folkomröstning 1979.
Det fanns tre alternativ att rösta på.
Linje 1 var för kärnkraft.
Linje 3 var emot.
Linje 2 vann.
"Avveckla kärnkraften men med förnuft."
Jaha.

Sen dess har vi byggt ut kärnkraften.
Vi är mindre nervösa.
Avfallet?
Äsch.
Orka.
Det lönar sig inte.
Kärnkraft lönar sig.
Inte avfall.
Tids nog kommer vi på en bra lösning.

Nu vet vi!
Ibland är det så enkelt.
I Canada har de löst avfallsproblemet!
Hur?
De skickar det radioaktiva avfallet till Sverige.

Vad ska Sverige göra med avfallet?
Återvinna det förstås!
Hur då?
Blandar ut det med annat material och gör byggmaterial och hushållsartiklar av det.
Sen säljer vi det!
Är materialet fortfarande radioaktivt?
Ja.

Vem vill köpa det?
Vi berättar inte för köparna att de får radioaktivt byggmaterial och radioaktiva kylskåp!Visst är det bra?
Får man göra så?

Ja.

Lägenhetsnummer!

Brev från Skatteverket.
Stränga kuvert.
Jag öppnar allltid såna brev direkt, utan bedövning och med en slags fatalistisk hållning.
Nu ska det uppdagas.
Lika bra att erkänna.
Börja sona, bearbeta och gå vidare.

En andlig process.
Som en liten resa, tänker jag, när jag står med benen lagom brett isär och jag andas djupt några gånger innan jag sliter upp brevet.

Nu är det dags att lämna lägenhetsnummer!

Jaså?
Där ser man.

Vilket tilltal!
Utropstecken minsann.
Som om jag avsiktligt undanhållit omvärlden mitt lägenhetsnummer.
Som om jag, alltför länge, åtnjutit fördelarna med att ha ensamrätten till sagda siffror.
Slut på sötebrödsdagarna alltså?

Är jag beredd?
Ska jag våga?
"Svara så snart som möjligt dock senast inom 14 dagar."
Är de arga på mig?

Jag vill inte tro det.
Kanske är det meningen att utropstecknet ska fungera som ett positivt imperativ?
Skapa en förväntan kring korrespondensen?
Nu är det dags!
Som vi har väntat.

Lägenhetsnummer?
Såvitt jag vet är det 27.
Det har jag sagt i alla år, till alla som frågat.
I folkmun,trapphus och i all postgång som cirkulerat kring knutarna, har siffran 27 stått stark.
Allenarådande.

Man ska inte lägga alla ägg i en korg.
Nu har jag fått en PIN-kod från Skatteverket.

"Enklast är att gå in på www.skatteverket.se och ange e-legitimation, PIN-kod och tolvsiffrigt personnummer och ett fyrsiffrigt lägenhetsnummer."

Fyra?
27.
Det blir två siffror det.
Vaga decimalminnen från en svunnen skoltid.
Jag lägger till ett par nollor före.

0027.
Fel.


www.skatteverket ryter i röda gemener.

Jag experimenterar vidare utan framgång med min käpphäst 27.
Man kan använda knapptelefon också.
Jag ringer upp.
Knappar in.
Tolvsiffrigt personnummer och PIN-kod.
"Här kan du lämna lägenhetsnummer" säger en maskinell kvinnoröst.
Nu är det dags.
Jag ser fram emot att bli av med det.
27.
0027!
2700?
"Det nummer du lämnat stämmer inte med adressen.Lägenhetsnummer finns angett på ditt hyreskontrakt."
Jag lägger på.
Jag hittar kontraktet.
Lägenhetsnummer 27 står det.
På flera ställen.

Nu undrar jag om jag bor på rätt adress?
Är det jag som bor här, eller är det någon annan?
Vem ska jag fråga?
Vem är det som frågar?

Vad var frågan?
Jag upprepar 27.
Som om det vore ett svar.

Acceptans

Det är viktigt med acceptans.
Som en slags existensiell balans.
Om vi vill ha sinnesro ska vi börja med att försöka uppnå acceptans.
Hur gör man det?
Ett sätt kan vara att skaffa sig kunskap.
Ett annat sätt kan vara att gradvis utsätta sig för det som man har svårt att acceptera.
Att bli mindre rädd.
Att lära sig mer.

Den borgerliga regeringen, med miljöminister Andreas Carlgren i spetsen, menar att man kan skjuta sig till acceptans.
Är man rädd för varg eller om man inte gillar varg så ska man skjuta den.
Om man tillåter att 7.000 beväpnade personer, får skjuta ihjäl de få vargarna vi har i landet.
Då ska acceptansen öka.

Gosse!
Undrar om Andreas Carlgren vet hur svårt jag har att acceptera det resonemanget.

Om han visste hur svårt jag har att acceptera att han som miljöministern ignorerar Rovdjursföreningen, Naturvårdsverket och Världsnaturfonden, för att få driva igenom en rituell och omotiverad slakt på vargar.

Om han visste hur svårt jag har för centerpartister.
För rödhåriga.
För rödhåriga centerpartister som heter Andreas.

Om han visste hur många vi är.
Som strävar efter balans.
Efter sinnesro.
Kan man skjuta sig dit?

Det går hem i stugorna

Det är 2011.
Runt hela Göteborg hänger affischer.
På bilden figurerar en skäggig herre.
CORNELIS står det under bilden.
Det är alltså reklam för filmen om Cornelis Vreeswijk.
Bilden föreställer skådespelaren i filmen.
Jaha.
Det kunde lika gärna ha varit CORNELIS.
De ser likadana ut.
Vad gjorde CORNELIS?
Sjöng, spelade och skrev låtar.
Han dog i november 1987, endast 50 år gammal.
CORNELIS levde ett, vad man brukar säga, ett hårt liv.
Med det menas missbruk.
Jag såg CORNELIS live några gånger.
Han var full.
Publiken var också full och skrek "HÖNANAGDA".
Sen gick vi hem.
Vi kunde säga att vi sett CORNELIS och att han varit full.
Han skrev flera fina sånger.
Han skrev också riktigt dåliga låtar.
En av de sämre heter: "Balladen om hurusom Don Quijote gick på en blåsning" och handlar om en gång när CORNELIS knivskar två transpersoner.
Han begick och erkände ett regelrätt sk hatbrott och skrev en sång om händelsen.

Turalleri turallera.

"Ty tager man ett skamgrepp som man tror att man har rätt till.
Får någonting i handen som man inte vill ha.
Ja, tänk vad som kunnat hända och vad det hade lett till.
Vilken tur, sa Don Quijote, att jag inte är sådan jag.……

Men jag tog min lilla klubba och frustande av vrede.
Ristade jag små märken på damerna här och var.
Och vrålade om byxor och fy för den lede.
Och damerna försvann och lämnade sina lösbröst kvar"

Turalleri turallera.

I går var det ett TV-program om CORNELIS.

Om jag vill veta vad Sverige tycker så frågar jag min mor.
Hon är nog det folkligaste jag vet.

Jag behövde inte fråga om hon sett programmet om CORNELIS.
Hon ringde själv och berättade hur bra det var.
Mor: "...och han sjöng den där låten, som är så jävla bra."
Jag: "Vilken då"?
Mor: "Ja, HÖNANAGDA och den där med Turalleri... nåt med Don Quijote..?"
Jag: " Menar du sången om när han knivskar transorna?
Mor: "....nja, det vet jag inte men den är i alla fall JÄTTEBRA!"

Jag vill inte se filmen om CORNELIS.
Jag har sett CORNELIS.
Och hört CORNELIS.

Ett hål i folksjälen?
Det finns en CORNELIS-kvot, som måste vara fylld.
Det räcker inte med de koleriska, packade och skäggiga vita män med gitarr som befolkar scenerna och mediakanalerna.
Vi måste ha en CORNELIS.
På affisch.
Och film.
Turalleri.

Jag var på en ofrivillig julfest häromsistens.
Där framfördes en nyskriven sång om en fyrtioårig man som bodde hemma hos sin mamma.
Dessutom lånade han sin mammas kläder.
Till råga på allt, ville han vara kvinna.
Och som inte denna yttersta förnedring vore tillräcklig, önskade han sig dessutom att "...i nästa liv få heta Siv."
Publiken skrattade och jublade.
Flera i publiken hette Siv.

Sången gick, så att säga, hem i stugorna.
Turalleri.
Jag mådde illa resten av kvällen och tänkte på Don Quijote.

...för går en på en julfest, som en tror att en har rätt till
och får nånting i halsen som man inte vill ha,
förstår ni, kära vänner, vad just detta kunde lett till,
Vilken tur, tänkte Christina, att jag är en Sådan, jag.

Det är 2011.
Turalleri...

Uppmaning från Trafikkontoret i Göteborg:

•Respektera parkeringsregler så att snöröjarna kommer åt att snöröja och halkbekämpa gatan.
•Röj snön och grusa trottoarer och gångbanor utanför din fastighet.
•Om du har en rännstensbrunn utanför din fastighet se då gärna till att den är snöfri så att smält snö och regn leds bort.
•Skotta upp hål i snövallarna så att de som lämnar ut din post, tidning eller hämtar dina sopor kommer fram.
•I Göteborg har vi ett delat ansvar mellan staden och fastighetsägarna.

Nu är det så att jag inte har någon bra spade.

"Grusförrådet"? Ska man ha ett sånt?

"Rännstensbrunnar" känner jag inte till. Däremot minns jag en film som hette "Rännstensungar". I filmens slutscen reser sig en liten flicka från sin rullstol , vinglar ut på en blomsteräng, sträcker ut sina armar mot Cornelis Vreeswijk:
"Jag kan gå! Pappa! Jag kan gå"!

I Göteborg är det ingen som kan gå.
Det har snöat, ser ni.
Hur det är att vara rullstolsburen, vill jag inte ens tänka på.
Ingen annan vill tänka på det heller.
Det lönar sig inte.
Det är billigare att låta bli.
Förr eller senare försvinner snön.
Ja.
Förr eller senare försvinner vi alla.
Några i förtid, med frakturer.

"Vi vill inte veta hur sjuk du är, vi vill veta hur mycket du kan arbeta".
På Ärlegatan är det ingen som har plogat på hela vintern.
Våra bilar står, översnöade inramade av halvmeterhöga iskanter.
Glömda?
Nej.
Det är fullt med spännande fotspår mellan bilarna.
Kanske är det tomtar?
I gryningstimma och med små, frostnupna vantar, gnider någon bort snön på ett litet, litet hörn av framrutan.
För att kolla.
Så att våra parkeringsbiljetter ligger där de ska.
Annars blir det dyrt.
Om vi står still för länge blir det riktigt dyrt.
Att inkassera böter lönar sig!
Inte att skotta.

"Respektera parkeringsregler så att snöröjarna kommer åt att snöröja och halkbekämpa gatan."

Snöröjarna?
Vilka är de?
Som inte kommer åt?
De kanske är tagna som gisslan?

"Halkbekämpa" är ett svårt ord.
Det låter som en finsk efterrätt.

Om man hade mer sisu.
Om man hade en spade.
Så skulle jag kanske kunna:
"Skotta upp hål i snövallarna så att de som lämnar ut din post, tidning eller hämtar dina sopor kommer fram".
Att det skulle hänga på mig?
Det trodde jag inte.

Om jag kunde flytta bilen, skulle jag kanske ta mig ut och köpa en bra spade.
Det går inga bussar och vagnar och förresten tar jag mig inte ner till hållplatsen.
Måste ut.
Ut och lägga på parkeringsavgiften.
Pappa?