Skäms Åbybadet!

Det sägs att det finns sex grundkänslor som människan har och som sägs visa sig likadant oavsett vilken kultur vi växer upp i: glädje, sorg, ilska, förvåning, avsky och rädsla.
Jag vill lägga till en: Kissnödighet.
Det blir sju.
Idag gick jag igenom sex av dessa.

Det är ett fantastiskt oväder i Göteborg.
Klass 2-varning, vind och regn.
Älvsborgsbron är helt avstängd.
Flera trafikleder översvämmade.
Jag kör ut till Åbybadet för simning med bastu.

Kommer fram dit kl. 11.20
Utanför badet står en frusen kille.
-De öppnar inte förrän tolv, säger han.
-Oj då?
-Jag var här före elva, säger killen.
Det är kallt.

Vi tittar in genom glasdörrarna.
Därinne rör sig fem arbetsklädda personer i ultrarapid.
Några står bakom disken.
En talar i telefon.
De dricker kaffe.
Pratar och skrattar.
Därinne finns toaletter.
I receptionen finns några cafébord och stolar.
En personal tänder små värmeljus på borden.
Jag tänker på flickan med svavelstickorna.
Vi fryser på utsidan.
Jag funderar på om jag ska erbjuda killen att följa med till min parkerade bil och sitta där men vi har inte riktigt en sån relation.
Inte än.
Dessutom har vi hoppet.

Ni som varit på Åbybadet vet att det ligger ganska ocentralt.
Det finns ingen direkt bebyggelse i närheten.
Ingenstans att gå in.
Ingen toalett.
Om travbanan varit öppen hade vi kunnat gå dit.
Det är den inte.


Klockan blir 11.32
Det kommer fler som vill bada.
Mammor med barn.
Sammanlagt är vi kanske tio stycken.

En kille som heter Ante är också kissnödig.
Ganska tunga saker blåser förbi oss där vi står.
Jag tänker på Barnen från Frostmofjället.
En liten flicka är ledsen och ganska blå om läpparna.
Killen som stått sen före elva är rätt lik en get fast jag är äldst.
Jag inser att alla dessa inte får plats i min bil.
Jag skulle behöva välja och jag avskyr att välja.

Det är kallt nu.
Vi är ingen påflugen hord som till varje pris vill ner i stängda bassänger.
Vi är ungefär tio frusna människor.
Några är väldigt små.
Vi säger till varandra att vi bara vill komma innanför dörrarna.
Att vi givetvis respekterar deras öppettider men att vi inte visste att de öppnar kl 12.00 på en fredag.
Att vi planerat fel.
Att vi är ledsna.

Vi försöker påkalla uppmärksamhet från personalen inne på badet.
De ignorerar oss.
När regnet kommer 11.45 försöker jag ringa in till receptionen.
Ingen svarar.
En hurtig pappa trollar fram en boll och håller cirkulationen igång på pojkarna.
Flickor med blå läppar spelar inte boll.

Mammorna försöker skydda de minsta från förbiblåsande föremål och slagregn.
Geten börjar tappa ansiktsfärg.
En personalkvinna kommer mot oss.
Tar fram en nyckel och börjar reglera nåt med innerdörrarna.
Hon ser oss!
Vänder på klacken och går tillbaka in.
Jag iscensätter en tidslek med flickorna.
-Nu är det bara si och så många minuter kvar...

Klockan 11.55 kommer en stressad man som ska med bussen och bara ska lämna in en nyckel.
Det har han inget för, han får vackert sälla sig till flocken.
När jag ser hur nära gråten han är, erbjuder jag mig att lämna nyckeln i hans ställe.
Han litar inte på mig.

Ante frågar om han får kissa i en buske.
Mamman säger nej.
-Nu är det bara en minut kvar, tjoar jag och berömmer de duktiga, duktiga barnen som finner sig i detta klasstvå-limbo.

Klockan blir tolv.
Vi på utsidan enas om att Geten ska få gå in först.
Som en hedersgest från oss.
Vår hjälte och Get, som stått där i långt mer än en timme.

12.02 öppnas portarna.
Först Geten.
Sen Ante och mamman och småsyskonen.
Flickor med blå läppar.
Sen den stressade med nyckeln.
Därefter går jag.
Sist pappan och bollpojkarna.
Vi har klarat oss.


Jag går fram till receptionen och vill veta namnet på dem som arbetar.
De vill inte uppge sina namn.
När jag frågar hur de tänkt under den senaste timmen går de i försvar.
-Om du går till en ICA-affär, fräser en kvinna, om du går till ICA så öppnar de inte bara för att det står folk utanför, vi måste hålla tiderna!
När jag frågar om de inte förstår hur det känns att stå ute i oväder och bli nonchalerad, har de inget att säga.

Jag frågar om det hade gjort någon skillnad, om nån av oss på utsidan varit i en nödsituation.
-Nödsituation, säger en kvinna, man hoppas ju att folk som är i en nödsituation inte är här ute och springer.
-Du kan inte skylla på oss, säger hon, vi har våra regler.

Jag säger att jag visst kan skylla på dem.
Jag säger att de saknar civilkurage.
Att de har uppfört sig dåligt.
De säger att jag ska prata med deras chef, som så lämpligt är där just då.

Jag och chefen sätter oss vid cafébordet.
Han påminner om en despot från filmen Pelle Erövraren.

Han tycker att personalen har gjort rätt i sak.
Han säger att vi kunde ha gått någon annanstans.
När jag frågar var vi kunde ha gått pekar han och säger att det finns ju ett Hotell Ibis längre bort.

Han säger inget om stallarna.
Att vi kunde sökt skydd i stall och strå.

När jag påtalar de extrema väderförhållandena som råder, ser jag hur han kalkylerar: "Ska jag argumentera om huruvida det verkligen är klass två väderlek eller kanske bara klass ett.." men kastvindarna viner utanför fönstret och det regnar som om ingen himmel fanns.
Han säger istället att vädret inte är hans personals ansvar.
Det trodde jag inte heller.

Jag berättar för chefen om förra veckan jag var där, när jag kom stod en tjej med Downs syndrom, ensam och ledsen, utanför badhuset och när jag simmat och bastat i nära två timmar, stod hon kvar där.
Jag gick fram till henne och sa att hon skulle gå in och sätta sig i värmen.

När jag kom hem på kvällen kunde jag inte släppa detta med tjejen.
Jag ringde till simhallen.
Sa vad jag sett och frågade hur det gått.
-Ja just det, svarar en kvinna i receptionen, den tjejen var visst här i flera timmar och var väldigt ledsen.
När jag frågade vad som hänt sen, visste hon inte det.
Jag tyckte att det var konstigt att ingen i personalen visste det.
Det tycker jag inte längre.

När jag berättar det här för chefen säger han att det är vårdnadshavaren för tjejen med Downs som bär ansvaret.
Att, i sak, har hans personal gjort rätt.

Det sägs att det finns sex grundkänslor hos människan:
glädje, sorg, ilska, förvåning, avsky och rädsla.
Sorgen,förvåningen, ilskan och avskyn gick jag igenom utanför Åbybadet.
Jag kan lämna dem därhän.
Men rädslan?

Vad ska jag göra med rädslan?